• Arrangör

Marduk_Dave_AccessRock_Klubben-72

9/10 -2013

Ofermod

Det är en mörk kväll på Fryshuset Klubben i Stockholm. En uppvisning i kristusförnedrande black metal signerad mäktiga Marduk väntar, och för att bygga upp den helvetiska stämningen har de Ofermod och Valkyrja som sina vapendragare. Det förstnämnda bandet äntrar scenen till ett utdraget, lågt mässande intro – först den kåpbeklädde frontmannen och en efter en de resterande bandmedlemmarna. I mörkret är de knappt synliga, men jag kan skymta liksmink och sångaren tillika gitarristens svarta strumpa som helt döljer hans ansiktsdrag. De börjar spela, relativt lågt i tempo men med desto högre intensitet. Den man endast dedikerad till gitarrspelet gungar fram och tillbaka som i trans och ser ut som en galet stirrande gast – han är precis lika showig som brutalt skrämmande. Jag gillar riffen men är inte helt nöjd med gitarrljudet ikväll. Det som däremot låter grymt är sången, som trots ansiktsbeklädnaden verkligen kommer fram. Jag önskar mig bara lite mer variation i sångens rytmiseringar.

Mycket folk har samlats redan för att bevittna det första bandet – ett mycket riktigt beslut då Ofermod inte är ett band jag hade velat missa. Särskilt i slutet av spelningen lyfter det på riktigt, och jag får lite av det tempo och de variationer jag saknat efter flera tungt markerade, stillastående låtar. Förstärkning på sång, mässande kyrkokörsbakgrunder och mystiskt ljus hjälper till att bygga upp stämningen på Klubben så att det verkligen känns att det är en onsdag tillägnad black metal. Det är inte det mest perfekta eller tighta framträdandet jag sett, men det finns kvaliteter jag verkligen gillar hos det här bandet. Basisten håller på att göra slarvsylta av sitt instrument på sin sida scenen. Trummisen lägger stundtals sjukt snygga markeringar och övergångar mellan partier i de långa låtarna, exempelvis som i Tiamtü. Framförallt är det dock stämningen jag återvänder till som den faktor jag uppskattar mest just här och ikväll. Det ansiktslösa, blodiga bandet lägger an en ton som får mig att inse på riktigt vad som nalkas, och jag kunde nästan inte vara mer taggad.

Betyg: 7/10

 

Valkyrja

Som om kvällens första band varit för städat och finstämt är det ett nära regelrätt kaos som utbryter på scen när Valkyrja tar över den. Tempot och brutaliteten skruvas upp, och de fem männen på scen rör sig som en tornado av trasiga kläder, långt hår, nitar och smutsig hud. Samtidigt är det melodiskt på det skönt obehagliga sättet, och desperat vackert gitarrspel läggs även över de hårdaste trummorna och den mest kraftfulla sången. Sångaren growlar med en energi han inte ser ut att vara kapabel till, och det låter grymt bra – särskilt när ena gitarristen vrålar med. Jag tycker mig höra att det är något skumt med basljudet emellanåt, men bandet förmedlar en sådan råhet och övertygelse i spel och uttryck att det inte gör mig särskilt mycket.

De spelar Madness Redeemer, en låt från bandets tredje album The Antagonist’s Fire som släpps om en månad. Det låter lovande, och de tar med lätthet ner intensiteten till ett långsamt, markerat parti för att sedan ta fart igen och leverera samma glöd som förut. Det är helt tydligt att det börjar bli mycket folk i lokalen, även om det nästan är tyst som i graven mellan låtarna. Jag uppskattar i alla fall det melodiska och ändå blytunga, som i Catharsis (Contaminate The Earth). Sångaren tar i med hela kroppen och spottar ut orden mot publiken. Det känns som om de drivs av någon djupt liggande urkraft, som får dem att ständigt byta plats på scen och headbanga till vansinne. De dubbla gitarrerna är snygga även om jag inte tycker att ljudet är perfekt där jag står. Mot slutet av setet får vi ännu en ny låt, The Cremating Fire, med avgrundsmörka trummor och ett snabbt sound som inte faller så långt ifrån det senaste släppta materialet. Jag har en känsla av att jag inte kommer ha något emot att se det här bandet igen.

Betyg: 7,5/10

Marduk_Dave_AccessRock_Klubben-77

Marduk

Efter vad som känns som ett evighetslångt kyrkokörsintro som ljuder i lokalen under scenriggande och soundcheck faller mörkret äntligen. Golvet vibrerar, rök fyller scenen och väller ut i publiken och en svart figur kryper in bakom trumsetet. Lokalen är ganska packad med folk och plötsligt smädas vi av Daniel ”Mortuus” Rosténs välkända, rosslande stämma – som sig bör. Lars Broddesson slår an de första slagen i titelspåret på senaste albumsläppet, Serpent Sermon, och det är som att ett odjur släpps löst.

Marduk_Dave_AccessRock_Klubben-96Mannen bakom Marduk – grundare och enda kvarvarande medlem – Morgan Håkansson går loss på sin militärmönstrade gitarr nästan som om det gällde livet, och det är ett brutalt bra ögonblick. Jag älskar verkligen låten Serpent Sermon på skiva, men liksom på min förra Marduk-spelning tycker jag av någon anledning inte att det är riktigt samma sak live. Märkligt, eftersom så många andra låtar i bandets repertoar utan tvekan gör sig allra bäst i levande format. Nowhere, No-One, Nothing och The Black… är till exempel utomordentliga och skitiga med perfekt precision.

Marduk_Dave_AccessRock_Klubben-76Tekniskt sitter allt inte på plats ikväll. Trummorna håller på att falla sönder, det är lite rundgång och blir lite extra långa pauser mellan låtarna för att allt ska fungera. Mortuus säger att det är lite strul, men att vad fan bryr vi oss om det. Istället blir vi varse varför vi är här när de spelar Slay The Nazarene. Teknikstrulet är ingenting som stör mig överdrivet mycket, när Morgan tvingas byta gitarr mitt i en låt får vi bara lite extra bas av Magnus ”Devo” Andersson istället. Det går våldsamt fort, scenljuset blixtrar och mörkret förblindar. Mortuus tar i som från helvetet i sina djupa vrål och boxar knogjärnsformade hål i luften. Han styr med järnhand allsången i Christraping Black Metal och säger sedan att de saktar ner tempot då vi tydligen är känsliga för snabb musik. Vi får då Temple Of The Decay, en bra låt, men enligt mig fel val från nyaste plattan. Jag hade hellre hört World Of Blades eller Souls For Belial här.

Marduk_Dave_AccessRock_Klubben-60Det är brutalt så det förslår, men samtidigt har Marduk en oväntad vasshet när det kommer till härligt gungiga riff, vilket blir tydligt i Imago Mortis, Materialized In Stone och Wolves. Inte på långa vägar deras hårdaste låtar, men de lyckas göra det så sjukt snyggt att det ändå är några av de bästa ögonblicken ikväll. Sådana finns det dock gott om. Vi ansluter oss With Satan And Victorious Weapons, och gitarr och bas är i perfekt samklang. Plötsligt inser jag dock att det inte alls är trångt i publiken längre, och när Panzer Division Marduk spelas som encore är det många som redan gått. Jag beslutar mig för att det enbart måste bero på att det är sen onsdagskväll – jag skulle nämligen aldrig gå ifrån frivilligt innan sista ackordet. Det känns inte alls som sann svartmetall att gå ifrån en spelning och känna sig glad i själen, så jag tar på mig mitt argaste ansiktsuttryck för att dölja att jag egentligen är grymt glad över att ha fått se Marduk igen.

Betyg: 8,5/10

 

Låtlista:

1. Serpent Sermon
2. Nowhere, No-One, Nothing
3. The Black…
4. Slay The Nazarene
5. Imago Mortis
6. Christraping Black Metal
7. Temple Of Decay
8. With Satan And Victorious Weapons
9. 502
10. Accuser/Opposer
11. Azrael
12. Materialized In Stone
13. Wolves
14. Panzer Division Marduk

 

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave

Bilderna från spelningen finner du HÄR.

Marduk_Dave_AccessRock_Klubben-20