marilynmansonthepaleemperorcdbigger

 

2015-06-10

Gröna Lund tvingas sätta lapp på luckan och stänga insläppet ungefär timmen före Marilyn Mansons konsert ska kicka igång. Artisten ifråga har en svajig formkurva där de senaste årens prestationer har blandat positiva överraskningar med riktigt usla prestationer som man helst skulle vilja radera från näthinnan. Men med sitt bästa släpp, The Pale Emperor, på länge i ryggen så kändes det som om Marilyn Manson hade chansen att återigen visa att han tillhör världseliten. Så blir det inte.

Från nämnda, årsaktuella släpp hämtas endast två låtar. Deep Six och Third Day of a Seven Day Binge. Dessa placeras tidigt i showen, vilket inte är till låtarnas fördel. Mer om detta strax. Först vill jag bara påpeka att jag anser att artisten begår tjänstefel som väljer bort Cupid Carries A Gun och den mäktiga Killing Strangers från det nya albumet. Alla som har hört dessa låtar förstår varför de borde vara givna under varenda spelning.

Showen får sämsta möjliga start. Efter att ha först blivit tjugo minuter försenade så kommer bandet upp på scen. Kvällens huvudperson är märkbart berusad. Han stundom svamlar fram texterna, stundom skriker sig hes. All takt- och tonkänsla är som bortblåst. Första halvan av konserten är han en parodi på sig själv, där flera av låtarna inte känns igen mer än på gitarriffen och enstaka ord som skriks i refrängerna. Angel With the Scabbed Wings är en välkommen överraskning, men som förstörs fullständigt av att sångaren inte klarar av att sjunga den. Twiggy Ramirez (bas) och Paul Wiley (gitarr) gör sitt bästa för att bära upp låtarna, men kämpar i enorm motvind. Ondast gör det när allsångsfavoriten mOBSCENE dränks i fyllesvammel eller när fina Tourniquet kastas bort på grund av Mansons plågade skrik. Att delar av publiken skanderar stjärnans namn har jag svårt att förstå.

I halvtid börjar det dock ta vind i seglen. Rock is Dead framförs på ett klanderfritt sätt och följs av en lika snygg The Dope Show. Cruci-Fiction In Space hittar tillbaka till setlistan och är mer än välkommen, även denna låt framförs på ett strålande sätt. Höjdpunkten är dock versionen av Lunchbox, som på något märkligt sätt blir bättre av alla saker som förstört de tidigare låtarna (se ovanstående stycke).

Men just när man tror att bandet ska orka hämta igen den misslyckade inledningen så avslutar man spelningen med en bedrövlig version av The Beautiful People och hinner dessutom totalt slakta min personliga favorit Coma White. Pinsamt.

Betyg: 4 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Ett svar

  1. Inte-hålla-medarn'

    Snick snack är allt jag har att säga, efter att ha scourat igenom diverse utlåtanden så är du minoritet här, även om du såklart får tycka att han suger om du vill. Tyckte han var riktigt grymm själv!

    Svara

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas