30/7 – 2017
Arrangör: Gröna Lund
Det finns två sätt att se på denna spelning. Å ena sidan är den lilla julafton för de inbitna fansen, för de riffälskande hårdrockarna och de som trånar efter teknisk briljans. För är det något som Megadeth alltid har kunnat så är det att stapla snygga riff ovanpå varandra och få ihop dessa i någon form av struktur (eller ”skriva låtar”, om man så vill). De har dessutom alltid varit baddare på sina respektive instrument. Nytillskottet Kiko Louriero skulle kunna lira brallorna av vem som helst.
Vem får inte våta drömmar av att se att följande låtar fick agera inledning under spelningen: Hangar 18, Wake Up Dead, In My Darkest Hour och Skin o’ My Teeth? Att dessutom kunna spetsa spelningen med Poison Was the Cure, Peace Sells och den avslutande Holy Wars… The Punishment Due (som ikväll befäster varför det är en av världens bästa låtar) visar att det inte är materialet det är fel på.
Det andra sättet att se på spelningen är att Megadeth är ett fruktansvärt tråkigt liveband som inte gör det minsta för att skapa något som kan liknas vid publikkontakt, bortsett från kortare mellansnack. Att frontmannen och huvudpersonen Dave Mustaine dessutom tycks göra allt för att hans sång ska bli så otydlig som möjligt bidrar ju inte direkt till att lyfta upplevelsen.
Lägg dessutom till att låtarna från senaste albumet Dystopia inte riktigt håller samma nivå som resten av materialet (ikväll får vi sex låtar från detta album) gör att kvällen inte riktigt blir vad kunde ha blivit. För trots nämnda låtkavalkad (då har jag inte ens nämnt Tornado Of Souls, Trust och Sweating Bullets än) så blir det aldrig den (riff)fest som det skulle kunna ha blivit. Att vid denna punkt i bandets karriär lyckas få iväg Dave Mustaine och hans mannar på en välbehövlig charmkurs av något slag känns dock lika hopplöst som den framtid bandet målar upp med sina texter.
Betyg: 6 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby