25/2 – 2017
Kombinationen av band som ikväll ställer sig på Münchenbryggeriets scen är sedan tidigare beprövad med gott resultat. Jag minns hur lyrisk jag, och många med mig, var efter att ha sett Kongh öppna för Meshuggah på Cirkus 2013 och hur väl den sludge- och doomdoftande musiken gifte sig med kvällens stämning. Att bandet bjudits in att öppna även denna majestätiskt brutala kväll bådar alltså gott, för att inte tala om att nämnda huvudakt aldrig hittills gjort mig besviken. Men vi ska börja från början.
När Kongh äntrar scenen i precis utsatt tid är det som att snöfallet utanför fått sällskap av ett olycksbådande, mullrande åskoväder. Detta visar sig dock bero på det faktum att man valt att inledningsvis utrusta två musiker med varsin bas. Detta ovanliga drag ger en obarmhärtig och dundrande djup effekt. David Johansson får stå som ensam ansvarig för de ljusare melodierna med sin gitarr medan han dessutom växlar mellan gurglande, långdragna growl och desperat klagande rensång. Nedstämdheten i låtarna till trots är framförandet inte utan spelglädje. Jörgen Sandström verkar njuta av mörkret och de mer köttiga partierna när han basduellerar mot Olle Hedenström. Tomas Salonens trumspel är stundtals så ivrigt att trumstockarna flyger ur hans händer – detta åtgärdas dock blixtsnabbt så att han kan fortsätta styra den tungrodda skutan rytmiskt framåt.
Låtvalets höjdpunkter ligger mot speltidens slut, i Sole Creation från det nu fyra år gamla senaste albumet med samma namn och Pushed Beyond från bandets debut. Med 100% mer gitarr på scen skapas en mer varierad ljudbild och bandets styrka kommer fram i skiftena mellan intensivt mangel och mer utdraget långsamma partier. Här finns många guldkorn dolda i annars grumlig musikalisk dy, inte minst excentriska gitarriff och mörk atmosfär, men man har hört dem förut och det lyfter inte live. Jag behöver ny musik från Kongh för att fästa mig vid dem på nytt.
Helhetsmässigt finns en känsla av ojämnhet – framträdandet är stundtals mycket stämningsfullt, men det hela växlar dessvärre ofta till en mer innehållslös framtoning. Den stora tyngd som läggs ner i musiken ikväll är liksom inte nog för att få mig att tappa fotfästet så som jag gjort förut. Jag tror inte egentligen att Kongh blivit drastiskt mindre fängslande, det är nog snarare jag som tappat intresset när det inte direkt finns något nytt att komma med.
Betyg: 6/10
Ett tjutande ljud skär igenom verkligheten och bryter bakgrunden av Rod Stewarts Da Ya Think I’m Sexy på repeat. Om det var en riktigt vass kontrast man var ute efter med detta val har man lyckats, för trots förvarningen är man chanslöst oförberedd när första låten från senaste albumet, tillika kvällens första låt, Clockworks drar igång. Det är brutalitet, precision och musikalisk närvaro på allra högsta nivå. Samspeltheten är enorm och bandet går som ett urverk (ursäkta ordvitsen).
Meshuggah bildades 1987 i Umeå och fyller i år alltså hela 30 år som band. Förra året släppte de sitt åttonde album The Violent Sleep Of Reason, 10 spår som befäster bandets härskande position i sin genre och som visar att de vägrar låta många år på nacken dra ner på vare sig takt eller musikalisk kvalitet. De spelar fyra låtar från senaste alstret denna kväll, och sättet som dessa vävs ihop med äldre stycken till en genommassiv enhet får mig att inse att detta band bara blir bättre – något som torde vara omöjligt. Massan av bangande huvuden och vevande armar i publiken (inte sällan med någon som surfar ovanpå) verkar bekräfta min teori då de är fullständigt hängivna bandet från första till sista ton.
Vi bjuds på Perpetual Black Second och Stengah från personliga favoritalbumet Nothing och Jens Kidmans vrål verkar kunna genomborra kött och blod. Med bestämt spastiska rörelser agerar han dirigent åt publiken (eller ska vi säga diridjent?). Fredrik Thordendal står framåtlutad över sitt instrument och närmast värker fram desorienterande gitarrslingor och solon som klättrar högt över den stabila helheten. Tomas Haakes trumspel är som alltid oklanderligt imponerande och de sinnesförvridande rytmerna förstärks av Dick Lövgrens bastoner och Mårten Hagströms åttasträngade riffmagi. Inte ett slag i den komplicerade strukturen faller ur sin plats.
Den komplexa musikens hallucinatoriska verkan förstärks till perfektion av den hypnotiserande ljusshowen. Jag vet inget annat band som klär så bra i de visuella effekter som annars nog har en närmare koppling till rave eller något elektroniskt bands lasershow. Blinkande ljus i regnbågens färger, stroboskop och laser har aldrig sett så tufft ut. Helheten är galet bra. Ljudmässigt måste dock nämnas att det är lite väl diskant med tendens till eko för att kunna klassas som helt perfekt, men det får väl ändå sägas vara lokalens begränsningar. Meshuggah levererar på ett sätt som, trots överdådighet på många nivåer, aldrig blir för mycket. Bandet är så mycket mer än bara tekniskt mangel, och de bevisar sin mångsidighet gång på gång. Efter 30 år av ständig finjustering, förbättring och skapandet av ett närmast oefterhärmligt sound har de nog ändå aldrig varit så bra som nu.
Betyg: 9/10
Skribent: Sajko
Fotograf: Tottie
Fler bilder hittar du HÄR.