2013-05-09
For the English review, scroll further down.
Meshuggah. Ett av Sveriges främsta metalband som levererat unik progressiv och experimentiell metal sedan starten i Umeå -87.
Framgångsrika fjolårsreleasen Koloss har backats upp med turnéer i Australien, Storbritannien och USA och äntligen har det blivit dags för bandet att slå Cirkus klassiska teaterscen i spillror till stockholmarnas stora förtjusning.
Stämningen på Cirkus är på topp och förväntningarna höga, inte minst mina egna.
Golvet är redan helt fullt och läktaren nästan likaså.
Känslan när ljuset släcks ner och bara några få strålkastare blinkar från scenen är så att man vill skrika rakt ut – vilket är precis vad större delen av publiken gör. Den smått legendariske Tomas Haake äntrar scenen först och intar sin plats bakom trumsetet, följd av bandets tre stränginstrumentalister. Sist kommer sångaren Jens Kidman och ett mäktigt dån fyller konsertlokalen när bandet brakar loss i Swarm från senaste plattan. Den rytmiska komplexitet som kännetecknar Meshuggah är närvarande från första stund och gör det nästintill omöjligt att hålla huvudet stilla. Kvintetten håller bredbent sina positioner på scenen, svartklädda och skuggliknande i det starka, pulserande ljuset. Platserna lämnas enbart för drickpauser och instrumentbyten, men istället synkroniseras hårkrullet som ständigt klyver luften (Kidman kompenserar för sin brist på hår genom att slänga med hela kroppen så att det ser ut som att hans rygg ska gå av). Pauser är det för övrigt inte heller många, och publiken tar varje chans att vråla sig hesa när musiken tystnar. Gitarristerna Fredrik Thordendal och Mårten Hagström håller varsin flank framme på scenen och levererar brutal åttasträngad magi. Dick Lövgren pumpar en djävulsk rytm på basen och skapar tillsammans med trummorna det distinkta, rytmiska Meshuggah-soundet.
Efter öppningslåten spelas det några äldre låtar, flest från ObZen-albumet, vilket snabbt får publiken att bilda en mindre moshpit på mitten av golvet. Haakes enorma driv bakom trummorna och explosiviteten i Kidmans utdragna growl i den fantastiska Rational Gaze får Cirkus att fullkomligt skaka. Djävulshornen som vid konsertens början endast skymtades längst fram i mitten har redan spridit sig till att inkludera alla som befinner sig på golvet. Ljudet är dessutom nära perfekt och låter särskilt sången komma fram oväntat bra.
Bandet kör sedan tre låtar på raken från nya plattan som även de låter fantastiska live och får bra gensvar från publiken. Det slår mig hur otroligt många nivåer det finns i musiken, vilket märks på hur de kan skala ner till endast gitarr för att sedan bygga upp till max igen. Varje gång det kommer ett break släcks det ner till totalt mörker, och när musiken börjar igen kommer den som en välförtjänt käftsmäll – en rejäl smocka som man bara vill få om och om igen. Ljuset förstärker verkligen upplevelsen, med stroboskopiska effekter och gröna ljusstrålar som sätter laserprickar i pannan på den sittande publiken. Scendekoren, tagen från den senaste skivans design ändrar spöklikt färg i takt med ljuset. Effekten är mörk och suggestiv.
Kvällens troligtvis bästa publikgensvar kommer kanske inte särskilt förvånande i låten Bleed, och bandet är verkligen i sitt esse i partier med lite högre tempo som i denna låt. Ungefär vid detta tillfälle i setet dyker det även upp några crowdsurfare, som dock snabbt dras ner igen av vakterna. Jens frågar oss om vi har kul eller om vi vill gå hem, vilket är ett typexempel på det sparsamma mellansnacket under den här konserten. Han tackar dock kvällens förband Swarm och Kongh innan bandet obarmhärtigt kastar sig in i ett nytt musikaliskt utbrott. Det är som sagt inte mycket som sägs mellan låtarna, och visuellt händer det inte överdrivet mycket heller. Showen är strippad från allt onödigt och lägger istället fullt fokus på musiken. Med sångarens egna ord: ”Vad fan ska man säga?”
Setet binds ihop av tre låtar från 2005-plattan Catch 33, och avslutas med den nya, ovanligt finstämda och annorlunda låten The Last Vigil. Det känns åtminstone som att många i publiken har haft samma upplevelse av öronbedövande salighet som jag, och när jag lämnar Cirkus befinner jag mig fortfarande i någon form av trans. Meshuggah presterar otroligt bra live och denna konsertupplevelse var så mycket mer än bara en 16 låtar lång nackmuskulatursövning (även om det definitivt var det också). Det var en stenhård och skoningslös spelning och utan tvekan den bästa jag varit på i år. Det är ett under att Cirkus fortfarande står.
Bäst: Rational Gaze och Bleed
Sämst: Ingenting.
Betyg: 9/10
Låtlista:
Swarm
Combustion
Rational Gaze
Obzen
Lethargica
Do Not Look Down
The Hurt That Finds You First
I Am Colossus
Bleed
Demiurge
New Millenium Cyanide Christ
Dancers To A Discordant System
Mind’s Mirrors
In Death – Is Life
In Death – Is Death
The Last Vigil
Totties och Daves bilder från spelningen hittar du HÄR.
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
______________________________________________________________________________
LIVE: Meshuggah at Cirkus – Stockholm
Meshuggah. One of Sweden’s foremost metalbands that has delivered unique progressive and experimental metal since the start in Umeå -87. The successful album Koloss, released last year, has been followed up with tours in Australia, United Kingdom and USA and now finally it is time for the band to smash the classic theater stage of Cirkus into pieces – to the Stockholmers’ great delight.
The atmosphere at Cirkus is explosive and expectations are high, my own is not an exception. The floor is already completely full and the seatings almost as well. The feeling when the lights go down and only a few spotlights flash from the stage makes you want to scream loudly – which is exactly what the majority of the audience does. The legendary Tomas Haake enters the stage first and takes his place behind the drums, followed by the band’s three string instrument players. The singer Jens Kidman comes in last, a mighty thunder fills the venue as the band breaks lose into Swarm from their latest album. The rythmic complexity that distinguishes Meshuggah is present from the very first moment and makes it almost impossible to keep one’s head still. The quintet firmly holds their places on stage, all dressed in black they are somehow lurking in the shadows in the strong, pulsating light. Their positions are only left for drink breaks and instrument swaps, but instead the members’ hair constantly cut through the air in a syncronized manner (Kidman compensates for his lack of hair by moving his whole body to the rythm until it looks as if his back is going to break). There aren’t many pauses for that matter, and so the audience takes every chance to scream themselves hoarse whenever the music ceases. The guitarists Fredrik Thordendal and Mårten Hagström flanks the front of the stage and delivers brutal, eight-stringed magic. Dick Lövgren pounds a diabolical rythm on his bass and together with the drums he creates the distinct rythmic Meshuggah sound.
After the opening song a few older songs are played, mostly from the ObZen-album, which quickly results in the audience creating a smaller mosh pit in the middle of the floor. Haake’s intensive drive behind the drums and the explosivity in Kidman’s protracted growls in the fantastic Rational Gaze causes Cirkus literally to shake. The devil’s horns, which at the beginning of the concert were sighted only at the very front, have already spread to include everyone on the floor. The sound tonight is also close to perfect and especially the vocals sounds unexpectedly great.
The band then plays three songs in a row from the latest album, which also sound fantastic live, and gets a good response from the audience. It hits me that the music has unbelievably many levels and they are particularly perceptible when the band strips a song down to just one guitar, only to build it all up to its maximum again. In every break, the lights are turned out, and when the music begins again they hit you like a well-deserved punch in the face – a real blow to the head you wish to get over and over again. The light is really enhancing the experience as well with stroboscopic effects and green beams of light, putting laser dots in the foreheads of the seated audience. The stage decoration is taken from the design of the latest album and it changes color with the light. The effect is dark and suggestive.
The best response from the audience this night is probably – not very surprising – that of the song Bleed. The band really is at its best in pieces with a little higher tempo, like in this song. Some crowdsurfers also appear at this time of the set, but are quickly pulled down by the security guards. Jens asks us if we’re having fun or if we want to go home, which is a typical example of the rare between-the-songs talk of this concert. Although he thanks the opening acts of the night, Swarm and Kongh, before the band mercilessly bursts into another musical outbreak. Not much is said in between songs, and nothing excessive happens visually either. The show is stripped off of all unnecesseties, and instead focuses on the music. In the words of the singer: ”What the hell should you say?”
The end of the concert contains of three songs from the 2005’s album Catch 33, and is closed with the new, unusually subtle and different song The Last Vigil. At least it feels as though many people in the audience have had the same experience of earsplitting bliss as I have, and when I leave the venue I’m still in some kind of trance. Meshuggah performs absolutely incredible live, and this concert experience was so much more than just a 16 song long neck exercise (even if it definitely was that too). It was a rock-hard and unsparing gig, and without a doubt the best I’ve seen this year. It’s a wonder that Cirkus is still standing.
Best: Rational Gaze och Bleed
Worst: Nothing.
Rating: 9/10
Setlist:
Swarm
Combustion
Rational Gaze
Obzen
Lethargica
Do Not Look Down
The Hurt That Finds You First
I Am Colossus
Bleed
Demiurge
New Millenium Cyanide Christ
Dancers To A Discordant System
Mind’s Mirrors
In Death – Is Life
In Death – Is Death
The Last Vigil
Tottie’s and Dave’s photos from the concert can be found HERE.
Writer: Emma ”Sajko” Persson