14/9 -2013
Sist ut på utresedagen är Close-Up-Båtens headliners Meshuggah, storheter när det kommer till progressiv, experimentell, odefinierbart brutal och rytmkomplex metal. De öppnar med Swarm från förra årets skivsläpp Koloss och ljuset spelar på bandets stora sidedrops med artwork från denna platta. Det är mycket folk, men inte alls så mycket som jag hade förväntat mig, passagerarna är kanske för upptagna med sitt alkoholintag så här dags på natten, även om det faktiskt inte finns någon giltig ursäkt för att missa Meshuggah ens på en båt. Tomas Haakes trumspel är lika imponerande perfekt som alltid, Jens Kidman rör kroppen i en kraftfull båge, bangar med huvudet och growlar som en gud.
Fredrik Thordendal och Mårten Hagström sköter sina åtta strängar vardera med sjuklig exakthet, och jag kan inte ta ögonen ifrån Dick Lövgren och hur han behandlar sin femsträngade bas. Jag blir frälst på nytt och det känns oförutsägbart trots att man sett dem förut. Jag blir dock lite besviken på att de inte har ett projicerat Rederiet-avsnitt som backdrop à 2010, eller något annat hyss, men detta glömmer jag samma sekund som Rational Gaze brakar loss. Mitt enda fokus är att headbanga tills det gör ont och bara njuta av att se det här fantastiska bandet.
Jens säger att han tycker det är kul att vi kunde komma. Jag och resten av publiken tycker förmodligen att det är mer än kul att vara här, jag inte vill vara någon annanstans än just på den här båten med Meshuggah. Eller i och för sig behövs inget mer än bandet – ta bort spriten, ta bort båten, jag bryr mig inte, det här är bättre än allt annat just nu. De spelar Do Not Look Down, en av de grymmaste låtarna från senaste plattan och Jens utdragna growl är så perfekt när det ekar ut över publiken. Ljusshowen är som vanligt en av de bästa, även om en del av lamporna är så starka att det känns som att mitt ansikte ska smälta och rinna av min skalle de få sekunderna de är tända. Detta gör mig egentligen heller ingenting, det är bra att ljusshowen har lite av musikens brutalitet i sig.
När Meshuggah står på scen går tiden åtminstone tre gånger så fort som i vanliga fall och setet flyger förbi. Plötsligt spelas The Last Vigil och jag undrar vad det egentligen är jag har upplevt. Varenda ackord, varje baston, trumslag och vrål sitter där det ska – och det känns. Det känns i hela kroppen. Bandmedlemmarna har sina stonefaces på och levererar lika stenhårt. Höga förväntningar inför en Meshuggahspelning är inget problem, det är snarare något man bör ha. Jag har aldrig blivit besviken.
Betyg: 9/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave
Bilderna från spelningen finner du HÄR.