Det finns lika många åsikter om Metallica som det finns Schweiziska ostar, några anser att de dog tillsammans med Cliff Burton, andra att de sålde ut sig själva med Load/ReLoad-albumen. Vissa säger att Black Album är överskattad, andra att Lars Ulrich inte kan spela trummor. Hur man än tycker och tänker om Metallica bortser inte det från det faktum att världens största metalband lyckas locka över 100.000 besökare till Orange Scen denna lördagskväll.
Kolla in pubklikhavet under konsertens gång:
Som sig bör startar spelningen med att The Ecstasy Of Gold körs igång i högtalarna under tiden en scen från The Good, The Bad and The Ugly spelas upp på skärmarna. När de sista tonerna sjudats ut sätts introt till Blackened igång och bandet äntrar scenen, det är makalöst vilken utstrålning Metallica har bara genom att visa sig, speciellt James Hetfield. Skulle Gud ta över en kropp för att vandra runt bland oss dödliga under en dag skulle han med all sannolikhet välja Hetfield’s.
Så fort han öppnar munnen lyssnar vi, så fort han skriker YEAH (vilket blir en hel del) skriker vi med. Han är motorn i bandet, den som driver bandet framåt, den som lyckas fånga oss med en stor charm. Jag kan dock sakna 80-talets Hetfield som hade en mer ”skit-ner-dig attityd” och kastade svordomar till höger och vänster under mellansnacket.
Nästa låt ut är For Whom The Bell Tolls som bjuder på kvällens första allsång, ljudet är mäktigt och bandet ser ut att njuta till fullo på scen.
”You’ve met my friend Lars, right?” säger Hetfield varpå hela publiken öppnar sina strupar i ett öronbedövande jubel. Han fortsätter med att berätta att de inte hade någon aning om att de skulle spela här för två månader sedan, men de är väldigt nöjda över att få stå här ikväll och välkomna gamla som nya besökare till Metallica-familjen.
Disposable Heroes och Harvester Of Sorrow låter som förväntat – massivt. Tempot saktas ner en aning med The Day That Never Comes, men lyckas framkalla en stark empatisk känsla.
Nu kommer vi till det negativa med konserten och skälet till varför jag inte kan ge Metallica full pott hur mycket jag än vill, Carpe Diem Baby och I Dissapear. Den sistnämnda är en raritet som inte spelas alltför ofta, men det finns så många andra låtar jag hade föredragit, låtar som Whiplash, Hit The Lights eller The Four Horsemen. Hur tänkte de egentligen när de lade in Carpe Diem Baby i setlistan, som förövrigt är en av de sämre låtarna från ReLoad? Men man vet aldrig vad man får av Metallica, de tangerar att ändra sin setlist från konsert till konsert samt lägga in en och annan överraskning.
Efter dessa två avstickare lägger Metallica i en högre växel och det vi bjuds på är rent guld i form av Sad But True – allsången är hög. Den går in i Welcome Home (Sanitarium) – behövs inga ord. Den mästerliga instrumentala låten Orion som tillägnas Cliff Burton, en låt där alla fyra är så välsvarvade och man riktigt kan se i deras ansikten och ustrålning hur mycket låten betyder för dem.
Scenen släcks ner och helikopterljud ackompanjerat med bomber strömmas ut ur högtalaren, ni gissade rätt, det är dags för One. Fyrverkerier skickas upp i luften tätt följt av höga eldflammor. Även om Lars har lite problem att följa med i vissa partier av låten är den riktigt bra och ibland hör man inte alls Hetfield’s sång på grund av publiken.
Min personliga favorit Master Of Puppets gör mig inte besviken och Battery är hård som en käftsmäll. Hetfield frågar, ”Are you alive out there-yeeeaaah? Show me baby.” Efter det intensiva slutet i Battery (FUCKING-BATTERY) kör Kirk Hammett ett av sina lite för många solos mellan låtarna för att sedan gå in i den oerhört vackra Nothing Else Matters. Den är lite som Europe’s The Final Countdown, du är trött på den, men när du väl står där och hör den live är den bäst för stunden. Allsången är på topp, även under nästföljande låt Enter Sandman.
Bandet går av scenen för att sedan i sedvanlig manér äntra den igen, publiken ska bara få skrika sig lite hesa först. Hetfield säger, ”I have an announcement to make, GIMME FUEL GIMME FIRE GIMME DO-” du vet resten själv.
De avslutar sedan hela spelningen med Creeping Death och den mästerliga Seek And Destroy som båda två framkallar festivalens högsta allsång, hur coolt är det inte att få skrika ”Die, die, mother fucker die” under tiden Hetfield sjunger på annat? Eller att skrika ”Search and… Seek and Destroy”?
Som jag glömt nämna tidigare är detta min första gång med Metallica och den enda anledningen till att jag är på Roskildefestivalen 2013, de gör mig inte besvikna, men de är inte heller det bästa jag sett, men förmodligen kommer detta vara den spelning jag kommer minnas tillbaka till när jag ligger där på min dödsbädd fulltäckt med Metallica-tatueringar.
Bäst: Master Of Puppets, Battery, Creeping Death och Seek & Destroy.
Sämst: Den värdelösa Carpe Diem Baby och att de inte hade med Whiplash.
Betyg: 9/10
Setlist:
The Ecstasy Of Gold
Blackened
For Whom The Bell Tolls
Disposable Heroes
Harvester Of Sorrow
The Day That Never Comes
Carpe Diem Baby
I Dissapear
Sad But True
Welcome Home (Sanitarium)
Orion
One
Master Of Puppets
Battery
Nothing Else Matters
Enter Sandman
Fuel
Creeping Death
Seek & Destroy
Skribent: Jonas ”Madman” Persson
Foto: Fredrik Olofsson, se fler bilder HÄR.
