Mimikry_KlubbDislocated_GotaKallare_AccessRock_Tottie_018

22/5 – 2014

Vi sätter 20 stycken ljus i den tårta som det står Mimikry på. Detta firas med kalas på Göta Källare och även ett skivsläpp som går under namnet Tjugo, vars innehåll jag avhandlade tidigare under månaden.

Mimikry_KlubbDislocated_GotaKallare_AccessRock_Tottie_005Det kan tyckas märkligt att bandet inte har vuxit sig större bland den allmänna publiken trots 20 år i punkens tjänst. Särskilt då bandets punk knappast är skränig och aggressiv, utan snarare sansad, melodisk och med tydliga budskap. Den skara människor som har hittat till Göta källare denna kväll är inte särskilt imponerande stor. Men den är hängiven. Redan inledande Kom och dansa lite tar publiken som en uppmaning och bjuder upp till en sådan form av dans man kan förvänta sig till denna typ av musik. I En missanpassad Svensson försöker några tappra själar att starta upp en moshpit. Resultatet blir minst sagt underhållande då resten av åskådarskaran snarare tycks känna sig obekväma med detta fenomen än roade.
Jag har sett bandet flera gånger förut och vet att de brukar imponera. Musiken når andra höjder i detta format än det, ibland, stela sound bandet har på skiva. Det blir mindre polerat och mer punk. Ikväll är inget undantag. Många av låtarna ökar i tempo och bandets energi smittar av sig i hela lokalen. Även om gitarrljudet är lite i klenaste laget så är det inget som stör då bandet anfaller likt den elaka hunden Cujo på scen. Dessutom har man med sig publiken från första tonen. Allsången i Min sång är imponerande och det är lätt att tro att lokalen är fullpackad.Mimikry_KlubbDislocated_GotaKallare_AccessRock_Tottie_011

Även En flicka som är stark går, inte helt oväntat, hem bra hos publiken. Att bandet dessutom bestämt sig för köra att Ingenting alls (som obegripligt nog inte finns med det aktuella samlingsalbumet) är en positiv överraskning. I övrigt är det Ni får aldrig in mig där och gruppens Hello Saferide-tolkning i När jag mår skit, vill du ha mig då? som är kvällens stora utropstecken.

Tyvärr tappar bandet stora delar av publiken när de nya låtarna från Tjugo spelas, vilket märks främst i Ray Brower. Inte ens sångaren Hjalle Östmans politiska brandtal innan Slaget om apornas planet (eller som sångaren själv säger: ”någonting om apornas planet, del 5”) ger publiken tillräckligt med energi.

Men Mimikry är ett underhållande band. Musiken sitter säkert och det märks att bandet har kul när de spelar tillsammans. Hjalle ser ut som om han vore besatt när han lever sig in i musiken. Hans ögon är stundtals riktigt skrämmande att möta. Men allt handlar om den kärlek han känner för det han gör. Och det märks speciellt när han sjunger, för jag vill påstå att han är Sveriges mest underskattade sångare. Inte ens när trummisen Heavy ska be ljudkillen att höja volymen i sina monitorer kan han göra det utan en humoristisk twist.

Men det är bara en del av det som är Mimikry. Ska du ha den seriösa delen, som är musiken, måste du även ta dessa delar för att få en helhet. Hjalle oroar sig för att han pratar för mycket mellan låtarna (och ibland under låtarna). Men det gör han inte. Inte heller är hans oro för att han ska prata för mycket politik befogad. Han visar att han är en människa med hjärtat på rätt ställe.

Bäst: Ni får aldrig in mig där.
Sämst: Ray Brower är inte särskilt upphetsande.
Betyg: 8 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Tottie 
(Se resten av bilderna HÄR.)

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas