2012-12-11
Denna tisdag ska Göteborg få känna på elden, trots att det är mitt i arbetsveckan så är det bra med folk som har trotsat sitt schema och kylan för att värmas av några av pionjärerna inom den brutala hårdrocken.
Då jag mest recenserar 70- och 80-talsdoftande rock var detta en utmaning, men en väldigt trevlig sådan!
Morbid Angel
Få band har en sådan status inom en genre som amerikanska Morbid Angel.
När de släppte sin första platta 1989, Altars Of Madness, kan jag bara tänka mig hur snacket gick bland ungdomarna som senare kom att fortsätta utvecklingen av death metal.
Senaste plattan Illud Divinus Insanum fick många av fansen att rygga tillbaks, då en del spår är väldigt exprimentiella. ”Ska de komma hit och lira industri-metal eller?” har man hört folk säga.
Det blev inget med det, kan jag meddela. 
Dave Vincent intar scenen med sitt respektingivande och grova utseende, säger att ”We are Morbid Fucking Angel!” och inleder slakten.
Är man inte insatt i musiken så kan jag förstå att man bara tycker att det är ett våldsamt skrän. Själv är jag inte något inbitet fan, men det går ju inte att blunda för vilken jäkla prestation vi bjuds på.
Fokus ligger på nya plattan, Covenant, Altars Of Madness och Domination.
Det verkar som att skeptikerna får sig en tankeställare när de väl får se Trey Azagthoth lira sina riff och skrik-solon snabbare än blixten.
Trummisen Tim Yeung skrämmer mig kanske mest av alla, det borde vara olagligt att vara så kvick i såväl handleder som fötter. Där en vanlig trummis får jobba för att hinna med alla cymbalslag så hinner Tim dessutom med att dämpa cymbalerna på varje slag (vilket görs genom att man tar tag i dem med handen efter slaget). Slow motion-kamera, tack?
Publiken kunde ha varit lite mer igång, man tänker ju att ett band som varit med och skapat en genre inte ska behöva säga åt sina fans att köra igång en circle pit.
I gamla klassiker som Lord Of All Fevers And Plagues och Chapel Of Ghouls behövs dock inga uppmaningar, då är det bra ös både på och nedanför scen.
Även den norske gitarristen Destructhor sköter sig snudd på felfritt, men man märker tydligt att det är Trey som är den verkliga stjärnan.
Daves röst håller jäkligt bra under hela giget, vem behöver körer när man ensam låter som alla apokalypsens ryttare?
Överlag en spelning som visade att Morbid Angel inte på något sätt kompromissar med sitt sound när det kommer till live-spelningar, jag står med hakan i golvet stora delar av konserten och konstaterar att det krävs något utöver det vanliga för att framföra detta.
När baskaggarna går så snabbt att man inte ens hinner registrera slagen, då vet man att man är hemma.
Bäst: Chapel Of Ghouls
Sämst: Att flera hundra personer står still utan att delta i kaoset.
Betyg: 8/10
____________________________________________________________
Kreator
På det stora vita skynket som satts upp framför scen visas en film där Kreators skivomslag varvas med blandade klipp från bandets karriär.
Min polare säger: ”Vilket jäkla egotrippat intro!”, vilket jag kan hålla med om. Det sätter press på dem att leverera nu och när Mars Mantra-introt tar slut så kör bandet igång på hårdaste möjliga sätt med Pantom Antichrist.
”Mille” Petrozza sjunger inte helt övertygande till en början, utan det är först efter ett tag som han verkligen kommer i form. Då håller han den dessutom.
Bandet kör ett flertal låtar ifrån den senaste plattan Phantom Antichrist, som blivit väldigt hyllad av fans världen över.
Inte heller Kreator har planerat att kompromissa med soundet, istället öser de på och visar varför de anses vara ett av de mest klassiska thrash metal-banden.
Jürgen ”Ventor” Reil borde kanske höras ännu mer, då hans trumspel är extremt viktigt för bandets sound.
I Phobia drar han på med ett klassiskt Rock N Roll-komp som lägger en grund för Mille och Sami Yli-Sirniö att riffa loss totalt på. En av konsertens höjdpunkter.
Publiken kommer igång först efter ett gäng låtar, i Civilisation Collapse märker man att folk inte längre kan hålla sig utan påbörjar en sista ansträngning att röja järnet. Glöm inte att Kreator är fjärde och sista bandet ut på scen ikväll, det tar på krafterna att mosha en hel kväll.
När Enemy Of God drar igång så känner jag att konserten peakar för egen del, jag minns när jag hörde låten för första gången och höll på att ramla av stolen.
Ventor lirar på utav bara helvete och väldigt få personer kan stå still.
Mille berättar för publiken att han vill se mer ilska och mer aggressivitet, bandet drar rätt in i klassiska Extreme Aggression.
Vad ska man säga? Kreator håller fortfarande extremt hög klass, då andra thrash-sångare har problem med att låta just aggressiva så är detta något som Mille har som specialitet än idag. Det ger soundet en helt annan slagkraft.
Endless Pain från 1985 anses vara ett av thrashens verkliga mästerverk, när titelspåret ska spelas ber Mille hela publiken att dela sig på mitten ända bak. Jag får alltså uppleva min första (!) Wall Of Death, om än i något mildare format än vad man sett från de stora festivalerna på internet.
Ända till slutet bjuds vi på ett högklassigt framförande, basisten Christian ”Speesy” Giesler och Mille står för den mesta underhållningen medan Sami verkar fokusera mer på att leverera sylvassa och blixtsnabba riff. Han är ingen stor scenpersonlighet, men ungdomarna som till synes håller på att vika hädan i piten klagar inte direkt på detta.
Publiken börjar bli lite glesare mot slutet, men vem bryr sig om det när man får mer material från Endless Pain? Det är total-slakt.
Kreator blev samma dag klara för både Skogsröjet och Sweden Rock Festival, den som vill se en konsert som definitivt kan räknas till det bästa man kan se inom thrash metal bör absolut inte missa Essens stoltheter: Kreator!
Bäst: Enemy Of God
Sämst: Måste man vara sunkig och oduschad bara för att man gillar Morbid Angel och Kreator? Har nog aldrig sett en sådan samling med dusch-allergiker.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt
Fotograf: Axel Berglund