NOFX

11/5 – 2014

Att efter på lördagen ha sett Nine Inch Nail’s på ett halvtomt Hovet, bildas det en stor kontrast att besöka ett smockfullt Klubben för att bevittna NOFX. Det förstnämnda bandet har en så genomarbetat scenshow att inget har lämnats åt slumpen. De senare bygger snarare hela sin show på att befinna sig i just nuet och ta allt som det kommer. Något småfulla (bandet säger själva att de spelar bättre ju fullare de är) och uppenbart slitna efter turnén (detta är den sista spelningen på denna turné) så ställer sig de fyra punkrockarna på scen.

Det är uppenbart att bandet fortfarande har kul ihop trots att det har passerat 21 år sedan bandets ordentliga genombrott. Detta leder, tyvärr, också till att fokus ibland läggs på andra saker än på musiken. Det spexiga och skojfyllda mellansnacket blir ofta längre än de efterföljande låtarna och tappar ofta sin humoristiska poäng. En av nackdelarna med att leva i nuet. En av fördelarna är däremot att allt sker så spontant. Ofta känns det som att bandet själva inte vet vad som ska hända och hade jag inte vetat att många av låtarna som framförs har haft en cementerad plats i setlistan hela turnén hade jag på allvar kunnat tro att allt sker helt spontant.

Missförstå mig inte, NOFX vet hur man underhåller sin publik. Problemet kommer först när bandet ibland glömmer bort att de är där för att i första hand spela musik. När bandet genomför sin huvudsakliga uppgift är det ofta briljant. Det är en imponerande lektion i hur punkrock ska spelas när bandet luftar både egna favoriter samt uppenbara publikfavoriter. Responsen som Linoleum och Kill All The White Men får överröstar bandet. Kanske är det ett medvetet drag att ”Fat” Mike Burkett’s röst ligger lågt ner i mixen då den låter riktigt risig. Därför är det tur att han får hjälp av publiken, som inte ens får plats på Klubben, utan många står i dörröppningen och trängs. Fullsatt var ordet.

Låtarnas tempon skruvas givetvis upp flera varv och i exempelvis We Called It America och I Believe In Goddess så är det omöjligt att begripa hur ”Fat” Mike hinner sjunga hela texterna. Alla låtar går inte riktigt lika bra hem. Mattersville och My Heart is Yearning blir parenteser i min bok, men antalet plus i min bok är desto fler. Cell Out är kvällens överraskning och är tillsammans med The Seperation of Church And Skate och Seeing Double At Triple Rock kvällens höjdpunkter.

NOFX är denna kväll vad man vill vara, mer än en punkorkester som spelar tre ackords-punk i ett rasande tempo. Man är dessutom riktiga entertainers, så länge fokus finns.

Bäst: Linoleum, The Seperation of Church And Skate, Cell Out och Seeing Double At Triple Rock för att nämna några.
Sämst: Reagan Sucks är totalt onödig.
Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas