octobertide_bryggarsalen_accessrock_tottie_12

20/9 -2013

October Tide

Demonical släpper sitt fjärde dödshårda album, Darkness Unbound, och för att fira spelar fyra band på Bryggarsalen i Stockholm samma kväll. Första bandet ut bjuder dock inte på vansinnigt manglande döds, utan bygger upp en tung och långsam undergångsstämning. October Tide spelar doom metal som är lika brutal som den är bitterljuvt vacker. Bandet står på den ganska lilla scenen i den kaklade salen som närapå badar i ljus från den triangelformade ljusriggen och lamporna i taket. Utstrålningen på scen är ganska introvert, och sångaren Alexander Högbom ber till och med om ursäkt för sin bristfälliga publikkontakt och säger att han är lite blyg. För min del gör detta faktiskt ingenting – doom är inte precis den genre jag kopplar till extremt utåtriktade scenframträdanden. Medlemmarna sköter sitt och gör det med en känsla som jag verkligen känner når ut, trots att jag tycker mig kunna höra en del små missar. Det låter mycket tight större delen av spelningen.

De ljudmässiga tomrummen mellan låtarna fylls av inspelade, märkliga, mullrande ljud, vilket jag tycker skapar en helhet istället för isolerade låtar. I mellansnacket berättar Högbom att bandets ordinarie trummis Robin Bergh fick barn för, utan att överdriva, sju timmar sedan, och därför är det ikväll Kenneth Englund som sköter trumslageriet. Detta går uppenbarligen bra, markeringarna är tunga och flera hårsvall flyger genom luften i den utspridda publiken. Bandet spelar Of Wounds To Come från årets skivsläpp och A Custodian Of Science från förra albumet, och det låter riktigt bra. Energin på scen stiger, och jag gillar verkligen variationerna både i sången och kompets dynamik. Det är trots det låga tempot väldigt intensivt, till och med när de tar ner det till minimalt komp. Mattias Norrmans bas är vackert melodiös och de båda gitarrerna som Fredrik Norrman och Emil Alstermark hanterar kongruerar oerhört snyggt. Trots lite rundgång låter ljudet bra även om lokalen inte är ideal för den här sortens tillställningar. Särskilt bra låter Alexander Högboms sång, ständigt lika growlande avgrundsdjup. October Tide gör en grym spelning och sätter ribban högt för banden som står på tur.

Betyg: 7/10

Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Fotograf: Tottie

diehard_bryggarsalen_accessrock_tottie_03

Die Hard

Till ett instrumentalt intro av den klassiska krigslåten When Johnny Comes Marching Home går medlemmarna i Die Hard på scen. Introt får mig mest att tänka på punk och öl, men istället är det totalt förödande thrash vi ska få höra. Bandet har svartsminkade, arga ögon och står med ryggen mot två stora sidedrops med illustrationer av liemannen, prydda med uppochnervända metallkors med levande ljus. Bandet dundrar igång i en rasande fart, med snabba trummor och distade riff. Trots att de bara är tre personer i bandet får de igång ett bra driv redan från början. Sångaren och basisten Harry ser argast ut av alla och hamrar på sitt taggigt formade instrument. Sången består självklart av growl nästan uteslutande, och det låter bra även om jag hört bättre. Även gitarristen Simon fyller i röstmässigt när han inte fokuserar på att spela så snabbt det bara går – vilket han i och för sig gör bäst när han inte sjunger. Dessutom får bandet förstärkning av Hasse på sång, vilket inte hänt på 2 1/2 år. Han släpper även ut håret kvällen till ära.

Mellan låtarna skriker Harry åt publiken och undrar om vi är pensionärer. Och det inte så mycket röj nere på golvet, det är till och med någon som sitter ner på scenkanten under spelningen. Desto våldsammare är istället musiken – med oförutsägbara låtuppbyggnader och tvära kast mellan breaks och supersnabbt thrash-ös. De spelar Hatred’s Black Flame och det är mycket som låter bra. Jag har dock problem med det osammanhängande och spretiga intrycket: jag har svårt att avgöra vad det egentligen är jag hör. Det finns delar som låter punk, thrash och black med konstiga avslut och emellanåt heavy metal-feeling. Det är stundtals lika spretigt som de spetsiga gitarrerna, och jag får aldrig riktigt grepp om Die Hard. Det jag i slutändan uppskattar är brutaliteten och övertygelsen snarare än musiken.

Betyg: 5/10

Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Fotograf: Tottie

EternalOath_Dave_AccessRock_Bryggarsalen-1-24

Eternal Oath

Bandet med det oförgängligt klingande namnet kan tyckas ha funnits för evigt, men Eternal Oath är först i år tillbaka med nytt material efter ett tidigare uppehåll på fem år. Nu har de kommit till Bryggarsalen för att ge oss en välbehövlig dos av sin melodiösa dödsmetall. Scenen intas av alla sex medlemmar i bandet, och det låter ganska mäktigt med två gitarrister, basist, trummis, keyboardist och sångare. Självklart spelar man många låtar från senaste plattan Ghostlands, som släpptes tidigare i år, bland annat första singeln Tears Of Faith. Det är en ständig balansgång mellan melodiöst och tungt, och sångaren Joni Mäensivu växlar mellan growl och rensång på ett mer nyanserat sätt än många band i denna genre, vilket jag uppskattar. Basen låter grymt bra, och hanteras med såväl fingerspel som slag på strängarna. Jag önskar mig lite bättre ljudvolym på de båda gitarrerna och stundtals på rensången – bakgrundssången hjälper ibland inte för att jag ska höra ordentligt. Det diskanta keyboardljudet är däremot väldigt lätt att uppfatta, nästan mer än vad jag som halvt synthallergisk klarar av.

De spelar den äldre låten In Despair For My Sins, och jag gillar hur det kommer igång ännu ett steg – trots de lågmälda verspartierna. Det melodiöst tunga fungerar verkligen här. Ljuset på scen är dessutom bättre än på hela kvällen hittills, trots att man fortfarande är helt upplyst där man står i publiken, vilket dödar lite av konsertkänslan. Bandet spelar Bleeding Sympathy och Remnants From Yesterday, även dessa från nya plattan, och det låter bra även om det till slut blir lite enkelspårigt för min del. De gör ett bra jobb, men jag är inte helt övertygad eller blown-away. Det jag önskar mest är att sångaren hade tagit av sig huvtröjan han hade knuten runt midjan under spelningen. Han förtjänar att se åtminstone nästan så cool ut som hans röst låter.

Betyg: 6/10

Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Fotograf: Dave

Demonical_Dave_AccessRock_Bryggarsalen-1-15

Demonical

Demonical_Dave_AccessRock_Bryggarsalen-1-49Ett otyglat, demoniskt mörker är vad som väntar Bryggarsalen när dödsmetallkvintetten kliver på scen. Det är ju trots allt tack vare Demonicals släpp av deras fjärde fullängdsalbum, Darkness Unbound, som vi är här ikväll. På en scen utan dekorationer som påkostade sidedrops eller någonting onödigt är det musiken som gäller – old school death metal som sparkar igång med full kraft och utan kompromisser. Dundrande trummor, mullrande bas, vrålande gitarrer och en efterlängtat melodibefriad sång. Männen på scenen har inga ansikten, bara långa hår som hänger fram. Publiken bangar huvudena i takt till det stadigt höga men okomplicerade beatet, så att man faktiskt kan se hårstrån flyga genom luften. Demonical gör få pauser mellan låtarna, men när de gör det är det en brett leende Sverker Widgren som frågar publiken vad de säger. Denna tycker att de ska spela argare och fortare, och Sverker svarar med att säga att de då nog ska spela långsammare. Det blir en lite löjlig kontrast till musiken som ofta känns verkligt helgjuten och solid.

Demonical_Dave_AccessRock_Bryggarsalen-1-57Bandet spelar såklart låtar från nyaste alstret, men även äldre såsom All Will Perish (The Final Liberation) som låter grym, om än inte riktigt lika bra som i studioversion. Så mycket röj blir det förstås inte i kvällens ganska tunnsådda publik, men bandets dräpande slänga-med-håret-döds får det ändå att kännas som att det är en bra kväll. Fortfarande skulle jag vilja ha lite bättre gitarrljud, mycket eftersom Daniel Gustavsson och Johan Haglund behandlar sina nedstämda stränginstrument obarmhärtigt bra. För första gången ikväll upplever jag scennärvaro på riktigt! Ett aber, som egentligen inte ens stör mig, är att det i längden blir lite enformigt låtmässigt. Sverker säger att de kör de sista låtarna också ”hela tjottafräsen rakt igenom och sen är det klart” – även om det inte verkar vara någon i vare sig publik eller band som vill ha spelningen överstökad så fort som möjligt. De spelar World Serpent mot slutet av setet, och jag kan inte sluta titta på tjejen som dansar till musiken med sataniskt spastiska rörelser. Jag trodde inte ens att man kunde dansa till death, men till och med jag skulle kunna göra det när det är så här härligt demoniska toner som bjuds.

Betyg: 7,5/10

Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Fotograf: Dave

 

Skribent: Emma ”Sajko” Persson

Demonical_Dave_AccessRock_Bryggarsalen-1-16

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas