4/10 – 2015
Det är den fjärde oktober, och kalendern tillkännager att denna söndag markerar den helige Mikaels dag. Att högtidsdagen avser kristen tradition är emellertid just idag lätt att bortse ifrån, då datumet valts ut av de progressiva metalmästarna Opeth för att tillsammans med födelsestaden fira att 25 år gått sedan den musikaliska uppståndelsen. Jag vill kräva att almanackan revideras till att istället lyda ”4 oktober: Den helige Mikael Åkerfeldts dag”.
När det kommer till att högtidlighålla jubileum är Opeth inte kända för att spara på krut eller storslagenhet. Som senast 2010 passar man på att inte bara fira bandets uppnådda ålder, utan även att uppmärksamma ett tio år gammalt album – då Blackwater Park (inspelat 2000), idag Ghost Reveries (2005) – med ett helhetsframförande. För att hedra de gångna 25 åren utlovas en andra akt med axplock från den mångfacetterade karriären. Ett så ceremoniellt evenemang kräver naturligtvis en majestätisk inramning, och vilken av huvudstadens scener tjänar detta syfte bättre än det nyklassicistiska, arkitektoniska mästerverket Konserthuset? Det är upplagt för en verkligt minnesvärd kväll när ett kvartssekel av outtröttlig musikalisk utveckling med såväl döds-, folk/blues/jazz-, klassiska och progressiva influenser släpps in i det berömda finrummet.
Stämningen är spänd av förväntan i Stora salen och jublet som välkomnar bandet när de äntrar den digra scenen är obehärskat. Jag har på förhand funderat på hur kombinationen Konserthus och tusen metalheads kommer att te sig. Det visar sig, som jag misstänkt, att Opeths publik inte riktigt kan bete sig som byggnadens normala besökarskara. Samtliga tysta ögonblick måste fyllas med allsköns tillrop, låtönskningar och uppmaningar om att ”fixa ljudet, för i helvete”. När första aktens djupdykning i Ghost Reveries tar sin början lämnar ljudbilden nämligen en hel del att önska. Mikael Åkerfeldt svarar kort att de kanske inte kan skylla på lokalen, i övrigt är han tyst och koncentrerad. Bandet verkar plågas av en del nervositet, möjligen härstammande från det utmanande materialet eller den tyngd skådeplatsen bär. Trots allt lyser varje enskild musikers briljans genom såväl diskant ljud som eventuell osäkerhet. Den jubilerande plattan ger sannerligen utrymme att visa upp den eminens och nyans som präglar bandet. Rytmerna i slutet av Reverie/Harlequin Forest och de underbart sorgsna gitarrmelodierna i Hours Of Wealth är två exempel från varsitt spektra som får tjäna som bevis på hur bra det kan bli när man vägrar bli musikaliskt stillastående. The Grand Conjuration är perfektion som verkar vilja knyta ihop alla lösa trådar.
Efter pausen verkar man lättat ha lämnat en läskig erfarenhet bakom sig. Enligt Åkerfeldt har bandet nu druckit en massa sprit, vilken fått det att kännas bättre. Väl på bekvämare underlag lossnar första aktens stelhet, och Opeth så som man känner dem live visar sig. Det känns overkligt på gränsen till magiskt att sitta på första balkong och se ner över scenen och alla gungande huvuden i den sittande publiken. Flera av låtarna som plockats från de senaste sju albumen har nämligen ordentlig tyngd som får det att rycka i nackmusklerna. Det är brutalt men oberäkneligt. Master’s Apprentices får bänkraderna att skälva. Åkerfeldts försiktiga sång och Åkesson/Svalbergs stämmor i To Rid The Disease skakar om åhöraren på ett mer känslomässigt plan.
Den samlade kompetensen i bandet är slående uppenbar. Jocke Svalberg spelar keyboard med ett engagemang som ingen annan. Axenrot är furiös bakom trummorna, och hans hårda slag ger eko i basmelodierna Martin Mendez något mjukare handlag frambringar. Fredrik Åkessons gitarrspel är kompromisslöst stämningsskapande och sättet Mikael Åkerfeldt kastar sig mellan obarmhärtigt growl och smäktande ren sång, (till synes) utan ansträngning, summerar styrkan i att aldrig vara förutsägbar.
Det är just så jag vill sammanfatta Opeth. Att de spelar på Konserthuset är ingen självklarhet, men de lyckas göra det med en naturlighet som får publiken att vråla galet efter extranummer.
Betyg: 8/10
Akt I
1. Ghost Of Perdition
2. The Baying Of The Hounds
3. Beneath The Mire
4. Atonement
5. Reverie/Harlequin Forest
6. Hours Of Wealth
7. The Grand Conjuration
8. Isolation Years
Akt II
9. Eternal Rains Will Come
10. Cusp Of Eternity
11. The Leper Affinity
12. To Rid The Disease
13. I Feel The Dark
14. Voice Of Treason
15. Master’s Apprentices
16. The Lotus Eater
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Hannolas bilder från bandets spelning på Münchenbryggeriet 2014.