Opeth_AccessRock_Hannola_Munchenbryggeriet_2E2A6193

15/11 – 2014

”Älskade Stockholm. Vi heter Opeth.”

Opeth_AccessRock_Hannola_Munchenbryggeriet_2E2A6146Münchenbryggeriet är utsålt och det är uppenbarligen helt fel lördagskväll att glömma styltorna hemma. Trängseln är påtaglig redan när Alcest gör sin slutliga insats som förband detta sista datum på Opeth’s europaturné för elfte studioalbumet Pale Communion – helt rätt och riktigt förlagt till huvud- tillika hemstaden. Det verkar, trots god stämning i lokalen, vara lite vemodigt i leden hos fransmännen, och en låt dedikerat till huvudbandet som alla närvarande är villiga att knuffas och stå på tå för att få en skymt av. Det är tur att Opeth främst är ett band för örat, även om deras konserter klart kan summeras så som Mikael Åkerfeldt själv uttrycker det: ”underhållning i form av musik, ljus och medelålders gubbar.” Sångaren och gitarristen som är lika med den fasta punkten i bandet sedan starten avslöjar även att kvällen kommer att bestå av nytt och gammalt ”skit”, vilket blir tydligt efter att de två första spåren från senaste plattan, Eternal Rains Will Come och Cusp Of Eternity, fått inleda tvåtimmarssetet. Skit kan dock ingen annan säga att det är: bandets minst sagt högkvalitativa låtkatalog möjliggör extremt många tänkbara setlistsammansättningar. Ikväll känns det positivt att man inte gått för det självklara.

Opeth_AccessRock_Hannola_Munchenbryggeriet_2E2A5958Growlsången och tyngden i Bleak ger en omedelbar föraning om att det kommer bli en häftig kväll. Åkerfeldt växlar blixtsnabbt och med största lätthet från grövsta growl till lenaste stämma, och känslospektrat han kan förmedla tillsammans med det till tusen tighta bandet är mil brett. Att rörelserna på scen och röjet i publiken är restriktivt gör mindre för intensiteten, som definitivt är närvarande. Fredrik Åkesson gör dock ett bra jobb i att förflytta sig över scen och skaka de vilda lockarna samtidigt som han sänder sinnesförvridna gitarrslingor ut över publiken. Joakim Svalberg kastar på sin flank taktfast huvudet framåt tills det nästan slår i keyboardens tangenter. Martin Axenrot bakom trummorna håller tillsammans med sin namne Mendez på bas ihop alltsammans och skapar en undre dimension lika mörk som natten. Det här är ett band som vet exakt hur de ska spela på kontraster för att hypnotisera sin publik. Den blytunga riffmatta som kontrollerat slängs över det vackra introt till The Moor är bara ett av många exempel.

Kvällens skådeplats möjliggör riktigt bra ljud och ljus och lyckas säkert leva upp till den intima känsla man önskat – för de som lyckats få en plats nära scen. Längre bak är det ofta riktigt svårt att se något överhuvudtaget. Jag vet inte om jag ska beklaga mig över lokalen eller att så många vet att uppskatta bandets perfektion. Troligtvis det förstnämnda, eftersom det känns ondskefullt att önska att någon alls skulle missa denna kväll. Advent, April Ethereal och The Grand Conjuration har delar av knivskarp tyngd som av mig varit oförväntad, men desto mer välkommen. De tre nya låtarna i setet blir till små ljuspunkter av finstämdhet i den kraftfulla kavalkad av låtar som nästan spänner över samtliga tidigare album. Åkerfeldts avslappnade mellansnack där han ber om låtönskningar under två sekunder (vilket såklart ingen hinner med) och imiterar James Hetfield (oh yeah?!), tillsammans med små jammiga bitar mellan numren dödar effektivt den överpretentiösa känsla som annars lätt kunnat uppstå. När det känns som att nästan exakt alla involverade i turnén tackats av huvudmannen på scenen får Deliverance storslaget avsluta en svårslagen turnéavslutning som jag är glad att jag kunnat vara med om.

Betyg: 9/10

Setlist:

1. Eternal Rains Will Come
2. Cusp Of Eternity
3. Bleak
4. The Moor
5. Advent
6. Elysian Woes
7. Windowpane
8. The Devil’s Orchard
9. April Ethereal
10. The Lotus Eater
11. The Grand Conjuration
12. Deliverance

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: hannola@accessrock.se

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas