När Papa Roach denna kväll gör en spelning i huvudstaden så är det för första gången på många år som bandet gör det under eget namn. De senaste besöken i Sverige har varit i samband med bland annat Taste Of Chaos, festivalspelningar och som förband till självaste Mötley Crüe. Bandet har dessutom lyckats sälja över tjugo miljoner album världen över. Trots detta har det knappt funnits något surr om bandet de senaste åren. Det kan bero på att bandets album har innehållit svagare material, åtminstone på de senaste två släppen. För ett alldeles utmärkt liveband visar sig nämligen orkestern vara.
Den allra största orsaken till detta faktum är sångaren Jacoby Shaddix. Själv säger han att trots att han har hunnit fylla 37 år så är han fortfarande en unge mentalt. Detta är något som han verkligen sätter i praktiken när han står på scen. Inte en enda gång under hela spelningen står han stilla. Han hoppar, studsar, vevar med armarna och får omgående publiken att äta ur sin hand. Då det är basisten Tobin Esperenace’s födelsedag passar Jacoby mitt under Born With Nothing, Die With Everything att fira födelsedagsbarnet genom att stoppa bandet, dra in roddare, förband, shottar och en rejäl tårta på scen. Denna tårta får för övrigt publiken smaka på efter låten, då sångaren kastar ut denna. Han hinner också bjuda på den mäktigaste stagediven jag har sett under Blood Brothers. Dessutom tycks scenen ofta bli alldeles för liten för Jacoby som flera gånger springer ner i publiken, men även upp på Tyrols läktarhylla. Dessutom kramar han om de fans som vill det och poserar glatt för fotografier.
En ytterligare styrka som bandet har är att man lyckas klämma ut en mängd hits. Redan nämnda Blood Brothers blir odödlig ikväll. Between Angels And Insects och Forever växer sig mäktiga live. Scars, …To Be Loved och Last Resort bjuder på mäktig allsång. Getting Away With Murder och Lifeline är låtar som verkligen är menade att framföras framför en vild publik. Med sådana här låtar i bagaget är det omöjligt att tänka sig att Papa Roach ens skulle kunna göra en misslyckad spelning.
Dock finns det delar som inte riktigt är lika lysande. Versionen av Dead Cell är ren slakt. Att ha Burn som öppningsspår känns inte alls som samma käftsmäll som Kick In The Teeth var. Dessutom märks det tydligt ikväll att materialet från senaste albumet The Connection inte alls håller samma höga klass som tidigare album. Bandet själva säger att Born With Nothing, Die With Everything är en personlig favorit. Men särskilt upphetsande är den i ärlighetens namn inte. Dessutom kan jag bli irriterad på att bandet lägger två lugna låtar efter varandra (Forever och Leader Of The Broken Hearts) i en annars så intensiv show.
Men det råder inget tvivel om att Papa Roach är redo att erövra världen. Igen.
Bäst: Jacoby Shaddix.
Sämst: Versionen av Dead Cell är verkligen hemsk.
Betyg: 8 / 10
Fler bilder ser du HÄR.