2011-12-10
Hear, Apple, Parlophone, Capitol, Columbia, Concord, EMI, One Little Indian, Vee-Jay.

Det har gått 54 år sedan Sir Paul McCartney och John Lennon möttes i Woolton som 15-åringar, två ynglingar som senare skulle bli kända som historiens mest framgångsrika låtskrivarduo.
Inget band i världen har sålt lika mycket skivor som The Beatles, och man kan objektivt konstatera att det är det största bandet som någonsin gått på denna jord.
Detta faktum gör mig väldigt ödmjuk inför denna stora uppgift, att recensera en Beatle. Tanken ”Vem tusan är jag att bedöma Gud?” slår mig flera gånger, men behovet att få basunera ut mina åsikter är såpass stort att det kan övertyga min osäkerhet att fara hädan.

Trots att Paul närmar sig 70 år så är det med höga förväntningar som jag och min vän, Sweden Rock Magazines egna Daniel Reichberg, äntrar Globen denna friska lördagskväll. Jag har tjuvkikat lite på setlistor från tidigare konserter, och inser att vad vi har framför oss är något som vi sent kommer att glömma.
Det känns helt bisarrt att jag för första gången ska få uppleva några av modern tids viktigaste och mest älskade låtar, framförda av musikens verkliga upphovsman! Nervositeten infinner sig när klockan slår åtta, och Sir Paul förväntas ställa sig på scenen när som helst.

Till slut springer bandet upp på scen, räknar in, och river av Magical Mystery Tour. Jag får rysningar nu när jag tänker på det, lyckan som infann sig när jag insåg vilken låt de spelade är obeskrivlig.
Den stora frågan är: Hur är rösten?
Svaret får vi med en gång, den är i toppform! Macca ryter på som om vore han 25 år, och går på knock med en gång.
Som andra låt får vi höra Junior’s Farm från Wings-tiden, innan det är dags för en av mina eviga favoriter, All My Loving.
Bara att få se Paul stå på scen med sin legendariska Höfner-bas, sjungandes denna magiska poplåt från 1963 är så mäktigt att jag får kämpa för att inte fälla en glädjetår.

Hittills är det otroligt högkvalitativt, men inga större överraskningar. Även Wings-dängan Jet hade man kunnat räkna med. Man börjar ana att det kommer bli en hitkavalkad där alla listettor avlöser varandra. Fel.
Som en blixt från klar himmel river de av Got To Get You Into My Life från skivan Revolver (1966), vilket nästan ger mig en hjärtattack. Jag och Daniel är ensamma om att vara med på noterna där vi sitter uppe på läktaren, själsligt befann vi oss nämligen nere på första raden bland de andra hardcore-fansen.
Efterföljande nummer är det enda The Fireman-numret vi bjuds på, i form av Sing The Changes. Trots att det är väldigt bra så blir det en av konsertens svagaste punkter. Ribban har lagts så högt att bara det allra bästa är gott nog.

Nu börjar jag inse att setlistorna jag läst på förhand bara ger en ungefärlig bild av vad som väntas kan, då bandet spelar låt efter låt som man inte hade trott skulle dyka upp. Kanon!
Maccas mellansnack består av mycket publikfriande samtidigt som det känns mycket mer personligt och äkta än vad jag hade förväntat mig. Han berättar anekdoter från förr och skämtar med publiken. Jag hade förväntat mig en mycket mer slentrianmässig konsert, där allt såg ut och lät precis som gårdagens och morgondagens konsert, men det glädjer mig verkligen att det är så levande. Man känner verkligen att Paul är där i stunden, att han inte bara kör på lite halvhjärtat som han faktiskt skulle kunna ha gjort. Hela vägen upp på läktaren så kan man se glöden i hans ögon, den där lilla glimten av Djävulen som bestämt sig för att äga varje själ i Globen för en kväll.

The Night Before från Help! (1965) har aldrig spelats live innan denna turnén, och det är med nöd och näppe som man överlever lyckoruset när den drar igång. Paul sjunger fortsatt fantastiskt och det är makalöst att se en 69-åring med det trycket i rösten.
I mitt tycke så når konserten sin höjdpunkt när Paul hänger på sig elgitarren, just den gitarren som användes på originalinspelningen av kommande låt; gitarren som kan nästan av sig själv dra igång det svintuffa introriffet till Paperback Writer.
Sällan har jag upplevt ett sånt fruktansvärt driv och sväng som nu, man vill aldrig att det ska ta slut. Det fylliga ljudet ger just det tryck som inte gick att få till i studion när det begav sig.

Man tror att Paul är den som ska bära showen ensam, men jag måste ge en eloge till hans fantastiska och imponerande professionella band.
Gitarristerna Rusty Anderson och Brian Ray (som även spelar bas då Macca hänger på sig elgitarren) ser rockiga och coola ut på scen, och deras spel gör materialet rättvisa till 100%.
Keyboardisten Paul ”Wix” Wickens gör ett fantastiskt jobb med att återskapa piano- och orkesterarrangemangen. Jag undrar om de på något sätt samplat stråkar, pianon osv från orginalbanden, för de ljuden han lyckas få fram är identiska med de på orginalskivorna.
Trummisen Abe Laboriel Jr är helt fenomenal, en fantastiskt kraftfull, svängig och karismatisk trummis som även sjunger galet bra körsång. Just körsången är ett av bandets starkaste ess i rockärmen, alla fem medlemmarna är dödssäkra i sina stämmor vilket gör det hela fantastiskt proffsigt och välljudande.
Allt är så perfekt avvägt: allt ifrån hur mycket de olika medlemmarna tar i var för sig i förhållande till Paul till hur mycket de improviserar och avviker från orginalen. Jag tycker att detta bandet gör materialet rättvisa på bästa möjliga sätt.

En mycket trevlig överraskning är när Paul sätter sig vid sin flygel, stiligt placerad bredvid trumsetet, och drar igång den magnifika Nineteen Hundred And Eighty-Five från Wings skiva Band On The Run (1973). Nu märker man att Paul är riktigt igång, inget fegande vare sig låtvals- eller sångmässigt.
Jag börjar misstänka att kvällens setlist baserats på min smak, då jag tappar fattningen totalt i den totalt oväntade I´m Looking Through You från Rubber Soul (1965). Dröm efter dröm slår in, jag kan inte begripa hur han lyckas spela alla mina favoritlåtar samma kväll.
Blackbird och Here Today framförs av en allena Paul och det är trots övrig publik väldigt intimt helt plötsligt.

Hela 39 låtar (ett fåtal spelas bara en bit av) avverkas denna kväll, vilket är imponerande som tusan! Paul McCartney står på scen i två timmar och 45 minuter, utan längre pauser eller instrumentala partier, och sjunger för full hals utan att ens ta en klunk vatten. Jag vet inte vad man ska säga om den mannen, men det är en otrolig talang han besitter. Han har inte bara skrivit några av historiens största låtar, han kan även hålla absolut världsklass nästan 55 år in i sin karriär. Jag är mållös.

Det är ungefär nu som ”måste-låtarna” börjar smyga sig in en efter en, och setlisten blir hädanefter något mer förutsägbar.
Ikväll spelas den fantastiska A Day In The Life, och Paul sjunger även John Lennons rader. Lite sorgligt, men fantastiskt vackert. Daniel sitter bredvid mig och räknar in de 24 takterna innan det stora crescendot övergår i Pauls låtparti.
För att ackompanjera Live And Let Die får pyroteknikern arbeta och röken fyller Globen, samtidigt som bandet exploderar lika högt i denna musikaliska fullträff.
Allsång väntar och är väntad i Hey Jude.
Sedan dyker The Word upp helt oväntat, och vi Rubber Soul-nördar på läktaren får tokfnatt! Så otroligt många överraskande presenter på en och samma kväll!

Efter den obligatoriska Yesterday, cirka två och en halv timme in i konserten, så får Paul en riktig snilleblixt. Gubbfan ger sig på Helter Skelter, en av de sångmässigt mest ansträngande låtarna för kvällen. Och sätter den.
Jag och Daniel sitter med öppna munnar och bara stirrar på denna uppvisning som vi bjuds på. Det är helt sjukt att en människa kan besitta en sån kraft och talang.

Konserten avslutas med ett mycket från tiden på Abbey Road som innehåller Golden Slumbers, Carry that Weight och The End. I sista låten spelar Paul, Brian och Rusty loss solo på varsin elgitarr och skapar ett fantastiskt ljudlandskap som är så fulländad rock det kan bli.
Med orden ”And in the end, the love you take is equal to the love you make” avslutas konserten. Det är så vackert att det är löjligt.

Jag lämnar Globen med ett stort leende på läpparna, med vetskapen om att jag kanske har sett den bästa konserten i mitt liv denna kväll. Alla vännerna som sett honom tidigare hävdade att det var den bästa konserten de sett med honom. Jag förstår det, för det kan nästan inte bli bättre.
Det är inte för intet som Paul McCartney är den störste nu levande artisten.

Betyg: 9,5/10
Bäst: Paperback Writer och konsertens längd.
Sämst: Att jag glömde mina vantar vid sätet.


Setlist:
Magical Mystery Tour
Junior’s Farm
All My Loving
Jet
Got To Get You Into My Life
Sing The Changes
The Night Before
Let Me Roll It
Paperback Writer
The Long And Winding Road
Come And Get It
Nineteen Hundred And Eighty-Five
Maybe I’m Amazed
I’m Looking Through You
And I Love Her
Blackbird
Here Today
Dance Tonight
Mrs Vandebilt
Eleanor Rigby
Something
Band On The Run
Ob-la-di Ob-la-da
Back In The USSR
I’ve Got A Feeling
A Day In The Life/Give Peace A Chance
Let It Be
Live And Let Die
Hey Jude
The Word/All You Need Is Love
Day Tripper
Get Back
Yesterday
Helter Skelter
Golden Slumbers/Carry That Weight/The End

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas