7/3-2012

stället för Peter Hook And The Light hade de lika gärna ha kunnat kalla sig för Almost Joy Division, då denna hyllningsturné med Joy Divisions basist i förgrunden är det närmaste ett Joy Division vi kommer att komma sedan den legendariska Ian Curtis bortgång.

Att det är kanonplattan Unknown Pleasures som ska spelas i sin helhet gör att förväntningarna blir skyhöga. Att dessutom hela spelningen, på nästan två timmar, består av enbart plockgodis från just Joy Divisions karriär får nog ingen närvarande att klaga. Basen är precis så hög som man vill att den ska vara, mycket tack vare att det stundtals används två basar. Nat Wason på gitarr gör att klassiska låtar som Disorder, New Dawn Fades, Shadowplay och Twenty Four Hours på nytt väcks till liv. Faktum är att Nat Wason ensam lyckas höja showen till högre höjder än vad den forne Joy Division-medlemmen själv gör.

Inget ont om Peter Hook dock. Hans röst är under stora delar av spelningen fenomenal, och om jag blundar så är det lätt att få känslan av att det faktiskt är Ian Curtis och Joy Division som spelar, snarare än det coverband som det faktiskt handlar om. För ibland blir Peter Hook just ingen annan än Peter Hook, och ibland tror han sig faktiskt vara Ian Curtis, då han till och med kopierar den avlidnes scenrörelser på ett horribelt sätt. Ja, nästan så det blir parodiskt.

Det ironiska i sammanhanget är också att två av kvällens mäktigaste ögonblick sker när Peter Hook inte ens är på scen. De instrumentala utsvävningarna i Decades och I Remember Nothing är magiska. Och kvällens version av Dead Souls är så bra att man kan tro att Curtis ande har bosatt sig i bandmedlemmarna.

Många frågetecken återstår dock efter spelningens sista låt (som givetvis är Love Will Tear Us Apart). Vad är syftet med projektet? Att hylla Joy Division och Ian Curtis? För ingen av dessa nämns en enda gång under hela spelningen. Försöker Peter Hook profitera på legendernas låtskatt? För ofta tar han åt sig hela äran, och hans stackars kompband får knappt stå i scenljuset. Visst är det en värdig hyllning till ett av världens genom tiderna största band. Men det hade också kunnat gjorts bättre.

Bäst: Dead Souls.
Sämst: Att det inte var perfekt.
Betyg: 7 / 10

Jimmy Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas