Scroll down for the english version.

2012-10-20
Earache Records

 

 

 

 

 

 

 

Efter en smått legendarisk klubbvända i våras och ett starkt gig på Sweden Rock Festival, är det återigen dags för Rival Sons att besöka vårt avlånga land.
I september släpptes skivan Head Down, det verkar som att hypen bara växer och växer. Att gå från att sälja ut Sticky Fingers till att sälja ut Trädgårn några månader senare är det inte många band som lyckas med.

Först ut för kvällen är bandet Factory Brains, en trio som spelar väldigt minimalistisk men ändå stor och bluesig rock.
Iförda svarta skjortor så värmer de upp publiken på ett mycket adekvat sätt med ett ösigt och energiskt gig.

När huvudbandet ska gå på är det i stort sett smockfullt inne på Trädgårn och ett stort jubel utbryter när de river igång Keep On Swinging, första singeln från Head Down.
Dagen till ära gör sångaren Jay Buchanan entré iförd röda jeans och en tigerrandig skjorta, samtidigt som jag noterar att trummisen Michael Miley fortsätter att leverera även denna gång trots att han klippt av sig håret.

Ljudet inne på Trädgårn låter kanon, det känns som att detta band inte har lämnat något åt slumpen och bara har med sig riktiga proffs.
Bandet river av gamla bekanta toner i form av Burn Down Los Angeles och Gypsy Heart på ett mästerligt sätt. Det slår mig vilken stämning det är inne i hallen, publiken är totalt extatisk redan från början. Jay påpekar senare att det är den bästa publiken de haft på hela turnén, trots att man ska ta sådana uttalanden med en nypa salt så känns det som att det ändå skulle kunna finnas ett visst mått av sanning i hans ord.

Redan i låt nummer fyra så känner bandet att det är dags att gå på knock. Ljuset ändras och lägger sig atmosfäriskt över scenen som nu är halvt fylld med rök. Då drar Scott Holiday igång det enorma, ekande introt till Manifest Destiny Pt. 1. Det är så maffigt och coolt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Endast ”magi” kan beskriva känslan som uppstår i denna låt, Scott är verkligen kung när han leker loss över Michaels och basisten Robin Everharts sväng i rytmsektionen. Man märker att de inte längre är ett lovande band som kommer ta världen med storm, nu är de verkligen stjärnor.

Denna delen av konserten är väldigt dominerad av låtar från Head Down, då även You Want To, Until The Sun Comes och Wild Animal liras. Endast Memphis Sun avbryter innan den sistnämnda låten och påminner oss om vilken stark katalog bandet har.
Det nya materialet fungerar enormt bra live och med det feta ljudet så blir det hur mäktigt som helst.

Tillsammans med Manifest Destiny Pt. 1 så är Torture kvällens absoluta höjdpunkt, svänget är helt galet och Scott kör loss med sliden som om livet hängde på det.
Gåshuden är ett faktum när bandet slår av låten och publiken fortsätter att sjunga melodin från refrängen för fulla muggar. Michael ser helt överväldigad ut bakom sitt trumset och skyndar sig att ta fram sin telefon för att dokumentera vad som sker i hallen. Jay visar på tvivelaktigt omdöme när han ber publiken att sluta sjunga, har man väl skapat en sådan magisk stämning så ska man inte slå hål på bubblan utan rida på vågen! Från trumpodiet får han av Michael en mycket befogad ”vi har väntat på detta i hela livet och så ber du d

em hålla tyst?!”-blick.
Publiken är dock inte tyst länge, då nästa låt är All Over The Road. Det dansas och skrålas som om vore den sista kvällen på jorden, jag känner att det är en helt annan klass på stämningen om man jämför med deras spelning på Sweden Rock Festival i somras. Rival Sons bör upplevas vid mer intima tillställningar, vilket vi kanske inte får vara med om så länge till med tanke på hur de växer.

Efter den fantastiska Young Love så är det återigen dags för fler låtar från Head Down, från vilken vi får höra hela åtta låtar.
Först ut är balladen Jordan, där Jay visar att han verkligen är i högform och levererar en själfylld sånginsats. Även Robin har många fina melodier att bjuda på, vilket man nästan tar för givet när han låt efter låt dominerar på basen.
I All The Way sätts hela Trädgårn i gungning då shuffle-groovet utgör grunden för det historieberättande som låtens text möjliggör. När riffandet efter refrängerna drar igång så kokar det verkligen i hallen.
Kvällens sista nya låt är Run From Revelation, som med sitt coola och släpande groove gör den till en verklig höjdare både live och på platta.
Det är sjukt vad Scott är bra på gitarr, under hela konserten missar han inte en ton och i denna låten kör han ett helt underbart slide-solo.

Då det är tredje gången jag ser bandet på ett halvår så kan jag nästan känna att jag är nöjd nu, då man ganska lätt kan förutspå hur avslutningen kommer att se ut. Samtidigt måste man ju respektera att alla inte sett dem lika många gånger, då de trots allt levererar som aldrig förr (speciellt när de lirar de nya låtarna så skiner det verkligen om dem) så är det ju bara att stanna kvar och njuta.
Den vackra Face Of Light, den alltid lika underbara Soul och den extremt svängiga I Want More är inga låtar man skojar bort i första taget. Vi bjuds dessutom på ett trumsolo signerat Michael Miley, en man som förtjänar alla lovord i världen.

Allt som allt så är det nog den bästa gången jag sett Rival Sons, trots att de är i stort sett stillastående på scen så lyckas de fånga hela publiken i sin hand med sin fantastiska musik.
De enskilda prestationerna håller hög världsklass som alltid, även om jag tycker att Scott var allra hetast igår. Helt fläckfritt framförande.
Jay är fortfarande lite för mycket ”introvert konstnärssjäl” och för lite rockstjärna, hade han bara haft lite mer utstrålning så hade han varit en av de stora frontmännen idag. Det hade kunnat ge bandet ytterligare en dimension.

Bäst: När introt till Manifest Destiny Pt. 1 dånar ut och krossar allt.
Sämst: .
Betyg: 9/10

Skribent: Viktor Skatt
Fotograf: Cherry Sander

__________________________________________________________________________________________________________________

LIVE: Rival Sons at Trädgårn • Göteborg, Sweden (in english)
2012-10-20
Earache Records

 

 

 

 

 

 

 

After doing a legendary club tour in the late spring and playing Sweden Rock Festival, Rival Sons is back in Scandinavia!
In september they released their new album Head Down, and the hype just seems to keep growing. Not many bands would sell out Sticky Fingers and then do the same thing at Trädgårn (a venue that’s about three times the size of Sticky Fingers) just a couple of months later!

The place is absolutely packed as the band enters the stage and starts off with the first single of the new album, Keep On Swinging.
Jay Buchanan is wearing red jeans and an oversized shirt with tiger stripes, it really fits the whole show. His singing is as good as ever, he must’ve taken really good care of his voice during this tour where they’re playing really long and demanding sets.

The sound is great, and I just get the feeling that everything about this band is so damn professional and thought through. Everyone does their thing with no flaws.
The audience starts getting really intense and ecstatic as the band plays some ”older” songs, Burn Down Los Angeles and Gypsy Heart.
I’m loving the atmosphere, you can tell that the music really touches every soul in the room.
Jay points out that the audience is the best one they’ve met the whole tour and although these kind of compliments are usually meant to be taken with a pinch of salt, I can feel that he really sounds sincere.

In the fourth song, the band really goes for the knockout.
The lights go down and the stage is filled with smoke. Scott Holiday then proceeds to play the mighty, echoing riff that starts off the song Manifest Destiny Pt. 1.
The sound is huge and ”magic” is the only word that can describe this song.
The rythm section, consisting of Michael Miley on drums and Robin Everhart on bass, are doing a fantastic job although this song is Scott’s moment of glory!
Rival Sons aren’t up and coming anymore, they’re superstars!

This part of the show is dominated by songs from Head Down, but since the audience has done its homework that’s no problem.
You Want To, Until The Sun Comes and Wild Animal are all great songs with great rythm, and with a little Memphis Sun thrown in there it just feels like the place is on fire. The new songs are just incredible, and the awesome sound at Trädgårn gives everything an extra dimension. The other highlight tonight is the groovy and bombastic Torture.

The rythm section is just going at it and Scott plays the slide as if his life depended on it.
The goosebump moment of the evening is when they end the song, and the audience keeps singing at a deafening level. The band looks overwhelmed and Michael hurries to get his phone out to document this moment of magic!
After a while, Jay asks the audience to let them continue with the set.
Michael gives him a ”We’ve been waiting all our lives for this, and you’re telling them to stop?!” kind of look, which is well justified. Ride the wave, man!
But the crowd isn’t silent for long, as the next song is All Over The Road. That is some song, I tell you! The audience is jumping up and down and going wild.

This is way better than the Sweden Rock Festival show. Rival Sons isn’t really the band that goes nuts on stage, they win the audience over with the power
of their songs and their incredible musicianship. The more intimate the place, the closer you get to the music. I’m just a little worried that this is the last time I’ll be able to see them in a fairly intimate place, if they keep growing at the same pace.

We’re treated with the song Young Love, before we get some more Head Down material.
First out is the beautiful ballad Jordan, in which Jay delivers a soulful performance and shows us that he is in the shape of his life vocally.
Robin plays incredible melodies on the bass constantly. Sometimes you take them for granted, as they’re always great, but in this song they sound extra tasteful.
All The Way is where Jay transforms into a storyteller who tells the story of his youth. The riff and the groove in the chorus really gets the audience going.
The last new song of the evening is Run From Revelation, which is a killer song both live and on the record.
I can’t say anything bad about Scott here, he doesn’t miss one single note during the whole show and just keep firing off one great riff after another.
The slide solo in this song is magnificent.

Since it’s my third Rival Sons concert in six months, I’m kind of done by now.
I came to hear some new songs, and got eight! You seldom go to a show where you want more than eight songs from the band’s new album, but Rival Sons isn’t like other bands.
From now on the show is a bit more predictable, but I’m still enjoying it to the max. They’re really killing it tonight with the help of the audience, everyone is coming together as one big voice.

The lovely songs Face Of Light and Soul are presented, as well as the uptempo I Want More that builds up in a really powerful way.
I bet nobody was expecting a drum solo right at the end of a long set, but Michael isn’t done so he throws a little Moby Dick in there as a special treat.

This is the best Rival Sons show I’ve seen, a flawless performance and they really held the audience in their hands all through the set.
Jay is still quite introvert on stage, but he makes it up with brilliant singing!

Best: Manifest Destiny Pt. 1
Worst:
The fact that Rival Sons may grow too big for the intimate venues after this.
Rating: 9/10

Writer: Viktor Skatt
Photographer: Cherry Sander

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas