rw_tour_2010___img_0501

2013-08-17

Inramningen på kvällen är helt perfekt, det är en varm sommarkväll och solskenet ligger över Ullevi. Inne på Golden Circle-området är det inte svårt att finna en plats längst fram så där får utgångspunkten bli.
Roger Waters, snart 70 år gammal och den stora hjärnan bakom Pink Floyds klassiska verk The Wall, kommer ut på scen med sitt eminenta kompband och kör igång In The Flesh. Med den storslagna, men ännu inte fullt uppbyggda, muren runt sig brakar de igång samtidigt som Gestapo-liknande vakter står blickstilla över hela scenen och håller upp hammar-flaggorna. Ljudet är mycket, mycket bättre än vad man kan vänta sig på en stor arenaspelning där det oftast blåser bort. Scenshowen är helt makalös, redan i första låten får publiken valuta för hela biljettpriset. Pyrotekniken vet inga gränser, ett fullskaligt krigsscenario byggs upp i surroundsystemet som fyller hela Ullevi till bredden med adrenalin. Ett flygplan flyger över arenan och kraschar in i muren. Vad händer inte?! Herregud, jag ryser.

Hela uppbyggnaden sedan med The Thin Ice, Another Brick In The Wall Pt 1 och The Happiest Days Of Our Lives är helt makalös.
Roger uppvisar inga som helst ålderstecken och är verkligen i toppform. Bandet han har med sig kan man heller inte säga ett dåligt ord om. Gitarristerna Dave Kilminster och G. E. Smith spelar inte en ton fel under hela konserten och hade man inte vetat vilka otroliga musiker som stod på scen så skulle man kunna tro att det var playback.

I Another Brick In The Wall Pt II kommer kvällens ”Svensson”-nummer, jag tycker dock inte att det får den negativa effekt som det annars kan få. Publiken på Ullevi denna kväll känns mer inlyssnad och det är inte massa brötande och fylla ”bara för att”. Visserligen blir det mer städat längst fram där man står bland de riktiga fansen, men jag får en väldigt bra känsla av dagens publik. De respekterar att det är ett storslaget skådespel med ett budskap och ingen Ledin-konsert där folk tvärtom får en bättre upplevelse om något stör i musiken. Det är full fokus idag.
Något jag verkligen tycker om är att vi får en riktig arenavolym. Ljudet är starkt och kraftfullt, vilket ger bäst förutsättningar för bandet att leverera sitt oerhört kraftfulla budskap.

Långsamt men säkert byggs muren upp till fantastiska toner, medan tillhörande projektioner visas över den (snabbt uppskattat) hundra meter breda och tio meter höga muren. Robbie Wyckoff bör omnämnas, då han är bandets andra leadsångare och tar de partier som David Gilmour brukade sjunga. Fyra körsångare ser till att alla stämmor sitter, inte heller dessa körsångare missar så mycket som en halvton. ”Makalöst” är ett ord som återkommer i mina tankar under hela konsertens gång.
Jag har medvetet undvikit att kolla på showen på förhand, utan väntat tills det är dags att uppleva det live. I efterhand kan jag bara konstatera att det förmodligen var för mycket för att ta in. Det berör en så djupt på så många sätt att man förmodligen måste se spektaklet ett tiotal gånger för att fånga den sammanlagda komplexiteten i detta mästerverks framförande.
Genom den sista glipan i muren sjunger Roger Goodbye Cruel World, innan den sista biten av muren sätts igen och den majestätiska muren är fullt uppbyggd.

Efter cirka tjugo minuters ”intermission”, då projektionerna mot muren visar porträtt på personer som fått sätta livet till på tok för tidigt i krig och frihetskamp (Roger Waters egna far och släktingar finns representerade), drar man igång Hey You. Man undrar hur många storslagna stunder en enda skiva kan bjuda på. Uppenbarligen många.
Ensam, i sitt ur muren utfällda vardagsrum, sjunger Roger låten Nobody Home sittande i sin soffa framför TVn.
Under Vera visas filmsekvenser med soldater som återförenas med sina barn, följt av Bring The Boys Back Home. Allt sammanflätas perfekt och budskapet är så starkt att man verkligen känner hur ens ögon öppnas.
Peaken kommer när hela väggen lyses upp med Dwight E. Eisenhower-citatet ”Every gun that is made, every warship launched, every rocket fired signifies, in the final sense, a theft from those who hunger and are not fed, those who are cold and not clothed”. Det är så tungt och så genialiskt att man måste kapitulera.

Efter detta politiska klimax spelar man en av de stora publikfavoriterna: Comfortably Numb. Framför muren står Roger ensam och sjunger verserna, medan Robbie dyker upp högst upp vid muren och tar refrängerna. Dave står även där och kör ett av historiens mest hyllade solon, något han gör helt fläckfritt. Mitt under solot slår Roger i väggen och projektionen visar hur hela muren flyger all världens väg.
Framför muren har man nu byggt upp trumset. orglar och allt som behövs för att bandet nu ska kunna husera framför muren och spela The Show Must Go On och In The Flesh-reprisen, som avslutas med att Roger skjuter med en kulspruta mot publiken iförd en lång rock.

Run Like Hell är lika storslagen som hela scenproduktionen, nu spelar G.E. Smith bas och Roger fokuserar på frontmannaskapet.
I Waiting For The Worms predikar han genom en megafon medan surround-anläggningen producerar ett enormt oväsen som får en att känna sig som om vore man placerad mitt i publikhavet under ett av Hitlers tal under Andra Världskriget.

Till slut faller muren och hela bandet kommer fram och spelar Outside The Wall. Man tackar publiken och alla musiker presenteras och hyllas.
En efter en lämnar de scenen och vips så är spektaklet över.
Man känner sig full av intryck, vi har precis bjudits på en av de största showerna som producerats i historien. Jag känner mig privilegierad, uppspelt och helt uttömd. Framför allt känner jag mig dock berörd.

Bäst: Ljudet och den makalösa första delen av konserten.
Sämst: Man känner sig inte så unik när man vet om att samtliga som har sett The Wall Live har sett det på samma perfekta sätt och utan något som helst misstag (förmodar jag).
Betyg: 9,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Foto: justwilliam1959

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas