rollingstones2014(1)
2014-07-01

En månad efter att Aerosmith rev taket av Tele2 Arena i Stockholm var det dags för världens största (nu levande) band, Rolling Stones, att frälsa samma arena i samma huvudstad. Efter att ha blivit uträknade av många antog man på förhand att detta skulle bli något av en avskedsföreställning, till och med på sociala medier såg man en aningen krum Mick Jagger hälsa på fansen. Skulle han och hans mannar orka?
Inne i Golden Circle-avdelningen är det bra mycket mer folk än vad det var på Aerosmith, föga överraskande är kvällens konsert slutsåld. Scenshowen och rekvisitan är nedskalad till ett minimum och det är tre storbildsskärmar som är fokus.
Förband är Amanda Jenssen, ett namn man inte sett figurera i hetluften på mycket länge. Dessutom spelar norska BigBang, ett band som definitivt låter bra men som är aningen rumsrena. Spelningen tar sig dock mot slutet och de belönas med varma applåder.
Nåja, vi vet ju alla varför vi är här och inget annat spelar dessvärre någon roll. Det blir min andra Rolling Stones-konsert, jag minns fortfarande 2007 års Ullevi-gig som något av det mäktigaste och mest storslagna jag bevittnat. Tre av fyra i bandet är dock över 70 år idag, det ska väl inte gå att upprepa?

Till slut äntrar Keith Richards scen och drar igång Jumpin’ Jack Flash, en öppningslåt utan dess like. Även om Keith ser kry ut och verkar vara på hugget så märker man snart att han tappat snärten och edgen i sitt annars så livsfarliga gitarrspel. Han kör lite toner och riff så som han känner för, leker runt och kör på feeling men det är inte med samma kraft och effekt som man lärt sig att älska genom åren. Ron Wood (gitarr) däremot spelar på desto bättre och det känns som att han, Darryl Jones (bas) och Charlie Watts (trummor) får utgöra ryggraden medan Keith gör lite som han vill.
Vad ska man säga om Mick Jagger? 70 år ung visar han att han minsann inte alls har dragit ner på tempot, istället går han på för fullt, springer mellan scenkanterna och dansar ut på catwalken med en aldrig sinande energi.
Det känns som att varje gång Rolling Stones blir ifrågasatta och uträknade så sätter de kniven i en och visar motsatsen. Ingen nåd.

Jag känner att konserten dröjer lite innan den kommer igång på allvar, Stones blir ju förlåtna för det mesta men ska det vara otajt och slarvig så ska de ju i varje fall hitta sitt groove. Detta sker i den på internet framröstade All Down The Line.
I Out Of Control visar Jagger att denna halvtrista studiolåt går att stöpa i guld när det kommer till liveframträdande. Han dansar som besatt och spar inte på något krut i denna värld.
Efter en slentrianmässig Honky Tonk Women är det dags för Keiths klassiska två låtar denna kväll. Min favorit You Got The Silver är alltid lika fantastisk och Can’t Be Seen gör han över alla förväntningar. Vilken pipa han fortfarande besitter!

En av kvällens stora stunder är när Mick Taylor (gitarrist 1969-1974) som väntat kommer in och gästar under monstret Midnight Rambler, där det svängs på utav bara fan. Den låten är som en Cadillac man aldrig kan repa, inget biter på den och den är alltid lika underbar.
Efter denna är det dags för Jagger att hänga på sig guran inför discopärlan Miss You, där han visar att han inte förlorat klippet i högerhanden för fem öre. Darryl får träda fram ur sin anonyma roll på scen och lira loss på basen och det börjar verkligen ta sig nu.
I Gimme Shelter gör dessutom Lisa Fischer sin klassiska duett med Jagger, som hon bär låten! Hon tar verkligen i med hela själen och det är där konsertens mest euforiska stund inträffar. Allt efteråt blir som en landning efter detta klimax, även om Sympathy For The Devil är en show i sig som står helt på egna ben.
Bobby Keys saxofonsolo i Brown Sugar är även det en klassiker som man går och väntar på hela konserten igenom, vilken låt och vilket solo.

Extranumren You Can’t Always Get What You Want och (I Can’t Get No) Satisfaction (även denna med Mick Taylor) känns lika stabila som sönderspelade. Det är dock klassiker i rockhistorien och alla som ser bandet för första gången lär ha sett fram emot dem.
Trots att det är ganska otight och lite slarvigt får Stones alltid fram sitt budskap och man går aldrig hem missnöjd när dessa giganter visar att gammal är äldst. De gör vad de vill och de gör det alltid bra. De är Rolling Stones, vad ska du göra åt det? It’s only Rock N Roll…

Bäst: Gimme Shelter.
Sämst: Keith Richards börjar tappa sitt sylvassa riffande lite, han är mer loj och slarvig än vad man kan vänta sig.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Setlist
Jumpin’  Jack Flash
You Got Me Rocking
It’s Only Rock’n’Roll (But I Like It)
Tumblin’ Dice
Angie
Doom And Gloom
All Down The Line
Out Of Control
Honky Tonk Women
You Got The Silver
Can’t Be Seen
Midnight Rambler
Miss You
Gimme Shelter
Start Me Up
Sympathy For The Devil
Brown Sugar

You Can’t Always Get What You Want
(I Can’t Get No) Satisfaction

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas