23/3 – 2015
Royal Blood bildades för bara två år sedan, debuterade på fullängdsfronten för ett drygt halvår sedan och består av blott två medlemmar. I detta fall är dessa uppräknade låga antal inget som klingar negativt, framförallt inte när man ställer dem emot försäljningssiffror och ordet ”slutsålt” på kvällens (digitala) biljettlucka. Den brittiska duon Michael Kerr och Ben Thatcher klassas redan som en framgångssaga, och arrangörens uppmaning om att inte missa ett av världens mest spännande rockband innan de spelar på betydligt större scener verkar inte ha undgått någon med hipsterambitioner.
”Stilrenhet” framstår som kvällens ord, trots att musiken lockar såväl indierockanhängare som rockers med preferenser i tyngre arrangemang. De två svartklädda gestalterna tar an scenen i det motljus fonden av glödlampor sprider och öppnar med den något blygsamma B-sidan Hole. Kraftfulla riff från den på alla sätt uppskruvade basen och trumbeats i varierande hårdhet kröns av Kerrs följsamma röst och ringar in bandets succékoncept. Mellan låtar som Come On Over, Better Strangers och Little Monster, vars riff sätter sig som superlim i hjärnbarken, eggar frontmannen på den stora publiken, medan trumslagare Thatcher är mer passiv (trots att han fått ett fint podium för att synas ordentligt). Han visar dock upp stora skills i dynamikåtskillnad när han håller tillbaka för tystare partier och lever ut på riktigt i de hårdare. Allra bäst blir det i tungt marscherande Ten Tonne Skeleton och Out Of The Black.
Mina förhandstvivel bestod i hur väl bandet skulle kunna återskapa albumsoundet live, och hur speltiden skulle kunna fyllas ut med bara en platta i bagaget. Ljudet får anses vara över förväntan, och särskilt sången hörs överraskande bra redan från början. När det gäller speltiden känns det faktiskt som att de allra flesta av låtarna går i något lägre tempo än originalversionerna – kanske för att få dryga 40 minuters material att räcka hela timmen. Eftersom det vanliga är att det går fortare undan när man spelar för publik känns det stundtals oerhört släpigt. Jag önskar mig generellt mer drag och mer smuts. Better Strangers ger Smells Like Teen Spirit-vibbar (”you didn’t have to leave me so / hollow, hollow”), men ytan är alldeles för välpolerad och Kerrs röst för klingande ren för att det ska slå till ordentligt. Åtminstone för mig.
Betyg: 7/10
Setlist:
1. Hole
2. Come On Over
3. You Can Be So Cruel
4. Figure It Out
5. Better Strangers
6. Little Monster
7. Blood Hands
8. One Trick Pony
9. Careless
10. Ten Tonne Skeleton
11. Loose Change
12. Out Of The Black
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Hannola