2013-06-08
Kanadensiska Rush är ett band som delar hårdrockarna i två läger: antingen så älskar man det, eller så förstår man inte grejen.
Många som inte förstår sig på bandet hävdar att det inte är någon musik man kan lyssna på, men det beror ju också på vilket format man vill höra sin musik i. Rush kommer aldrig vara bandet som skriver tio låtar à 2:50 min till en skiva, med den obligatoriska balladen och radiohiten som spår nummer tre. Kvällen till ära har man satsat på att ta fram en enorm scenshow som ska se till att göda alla ens sinnen med intryck. Flygande videoskärmar, videosekvenser, en popcornmaskin och en mängd andra effekter som våra ögon bjuds på.
Musikaliskt finns det egentligen inget att säga om Rush, det är en sällan skådad uppvisning och de visar att de är det absolut mest musikaliska bandet jag sett på en scen i år. Kanske någonsin. Jag har aldrig tidigare känt mig så dålig som basist som när jag ser Geddy Lee shredda på fingerbas medan han sjunger en helt annan melodi som om det vore det mest naturliga i hela världen. Alex Lifeson visar prov på ett fantastiskt musikaliskt sinne, han ser melodier och gitarrspel på ett sätt som ingen annan samtidigt som han stundtals kan spela väldigt rakt och följsamt.
Någon som är motsatsen till rak och följsam är trumgurun Neil Peart, som konstant utmanar lyssnaren med sina bisarra taktbyten och omöjliga fills. Själv finner jag den största njutningen i att lyssna på detta fantastiska samspel och få uppleva några av rockens allra största musiker jamma loss ihop.
Konserten innehåller både hits, i den mån man kan kalla Rush-låtar för hits, men även ett långt parti där man tillsammans med en symfoniorkester framför större delen av senaste skivan Clockwork Angels. Rent låtmässigt är klassikerna snäppet bättre, men leveransen under de nya låtarna är helt överväldigande. Jag står som förstenad och beundrar det som Geddy Lee lyckas åstadkomma på sin Fender-bas. Det är helt sjukt.
Avslutningen med The Sprit Of Radio, samt extranumren Tom Sawyer och 2112 (Part I, II och III) är det som verkligen får igång publiken, annars är det mer en konsert där publiken är mer passiva mottagare av den stora mängd intryck som Rush skickar in i folks själar.
Bandet gör i stort sett inga fel och man vill bara gräva ner sig själv för att man är en sådan underlägsen musiker. Tidigare har jag haft svårt för att verkligen ta Rush till mitt hjärta, genom denna konsert fick jag dock en kraftigt ökad respekt för detta band. Jag ser det fortfarande inte som ett band man knäcker en bärs till eller något man kan strecklyssna på i år och dagar, bandet vann dock över mig med den musikalitet och det samspel de visar på scen. Om ett band utan hits kan hålla mitt intresse uppe i över två timmar så är det något speciellt med detta band.
Bäst: Den stora scenproduktionen, showen, musikaliteten, samspelet och Tom Sawyer.
Sämst: Det är väldigt lite folk på plats, flera tusen färre än på KISS.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt
Fotograf: Jonas ”Madman” Persson
Se bilderna från konserten här.
Setlist:
Subdivisions
The Big Money
Grand Designs
Limelight
The Analog Kid
Where’s My Thing? (med trumsolo)
Far Cry
Caravan
Clockwork Angels
The Anarchist
Carnies
Headlong Flight (med trumsolo)
The Garden
Trumsolo
Red Sector A
YYZ
The Spirit of Radio
Tom Sawyer
2112 Part I: Overture
2112 Part II: The Temples of Syrinx2112
Part VII: Grand Finale