For the english version, scroll further down.
23/5-2013
På Metaltown i somras blev jag glatt överraskad av hur vansinnigt bra Sabaton har blivit live och de visade verkligen var skåpet ska stå. Det gig:et är utan tvekan ett av det bästa jag någonsin sett live och jag erkände där och då för mig själv att jag gillar bandet (den lilla tveksamheten som gnagt försvann i samma sekund som de klev ut på scenen). Sedan dess har jag hunnit se dem på Sabaton-kryssningen i december där de också levererade brutalt bra (och jag har aldrig i hela mitt liv sett en så gigantisk och peppad publik på en kryssning förut). Redan då hade Snowy Shaw hoppat in på trummor istället för Robban Bäck som tagit pappaledigt från bandet.
Givetvis ser jag till att vara på plats på Gröna Lund för att absolut inte missa en (förhoppningsvis) storslagen show. Dessutom lockar den officiella efterfesten på Scandic Anglais och jag ser fram emot en riktig helkväll.
11000 personer har klämt in sig framför scenen på Gröna Lund. En scen som Sabaton nu delar med giganter som ABBA och Kiss, som Joakim Brodén själv påpekar och är stolt över. De inleder storslaget med Ghost Division och jag skyndar mig upp till karusellen Eclipse där jag får äran att stå och ha god utsikt mot scenen och över publiken. Jag är först förvånad över att publiken står så stilla, med undantag för en moshpit i mitten som består av ungefär fem personer. Jag inser sedan att det förmodligen är för trångt för att röra sig och att åskådarna tyvärr inte har något annat val än att stå stilla, ihopklämda och bara titta, lyssna och njuta. 
Ja, konserten är en njutning från första stund. Jag imponeras av ljudet och (som vanligt) av Joakims förmåga att kunna sjunga trots att han springer runt på hela scenen och aldrig står still. Han påminner om en energisk Bruce Dickinson, vilket jag anser vara mycket positivt. Det är för övrigt inte bara han som springer runt, utan Pär Sundström, Chris Rörland och Thobbe Englund är också imponerande energiska och springer hit och dit och är överallt hela tiden. Det är mycket skickligt av dem att lyckas få musiken att låta så bra samtidigt som de kör värsta träningspasset på scenen.
Gott Mitt Uns och Carolus Rex ligger förvånansvärt tidigt i setlistan ikväll. Åskådarna klappar och sjunger snällt med i låtarna. Efter Poltava blir vi presenterade för pyroteknikern Per, Pyro-per, som han kallas. Han gör ett förträffligt jobb med pyrotekniken ikväll och det måste vara svettigt på scenen. Publiken har gått från att skrika ”Sabaton! Sabaton!” mellan låtarna till att skrika ”Pyro-Per! Pyro-Per!” och Joakim tar det som ett tecken på att vi vill ha mer eld. Och det får vi minsann i Into The Fire. Elden sprutar synkat i refrängen och något som också är synkat är bandmedlemmarnas headbangande.
Joakim förklarar att elden är placerad längst fram på scenen för att den är snyggare än vad de är. Han hör några i publiken sjunga på låten Swedish Pagans och förklarar att den inte står i setlistan och de kan ju inte skita i setlistan för då blir det ju kaos. Kaoset till trots kör de igång just den låten och publiken blir överlycklig. Den lilla moshpiten utökas till ungefär tio deltagare och resten av publiken gör sitt bästa för att kunna röra sig lite i takt till musiken.
Innan Karolinens Bön riktas uppmärksamheten till Eclipse när Joakim vinkar åt poliserna som står där och iakttar. För säkerhets skull klargör han att vi är hårdrockare och vi slåss inte. Så poliserna kan lika gärna luta sig tillbaka och ta en bärs och en cigg. (De löd dock inte denna uppmaning).
I Lejonet Från Norden blir det lite pinsamt (fast roligt) när den råkar inledas på engelska, men sedan övergår till svenska. Joakim erkänner själv sitt misstag när låten är över och vi skrattar gott. Ingen skada skedd. I Cliffs Of Gallipoli är allsången stor och ett lätt regn har börjat falla över oss. Det börjar mörkna ute nu och ljuset från scenen är bländande. Bandet tystnar när låten är över och lyssnar till och njuter av åskådarnas rop. Joakim försöker räkna till hur många ord ”tack så mycket” består av innan han yttrar orden och ändrar sig från två till tre. Det är knepigt att räkna till så många ord. Han passar även på att bjuda in alla över 18 år till efterfesten där de kommer hålla till, dricka öl och ha det trevligt efter spelningen.
Nästa låt ut är klassikern 40:1 och stämningen är riktigt gemytlig. När de sedan fortsätter med En Livstid I Krig (som faktiskt hade sin världspremiär live i Stockholm i höstas) är det nästan så att man fäller en liten glädjetår. Joakim berättar innan låten om gåshuden han fick under publikens allsång när de körde den live för första gången. Jag vet inte om det beror på att det börjar bli lite kyligt i luften eller om det var publikens fantastiskt vackra allsång i första versen som bidrog men jag fick ta mig tusan gåshud jag också. Coolt.
Efter denna låt släcks scenen ner och bandmedlemmarna försvinner ut en stund för att, efter en stunds skrikande från publiken, komma ut igen till dova toner som dånar ut från scenen och The Art Of War körs igång. Åskådarna är vid det här laget i extas och jag kan känna deras lycka hela vägen upp till där jag står. Innan Primo Victoria säger Joakim att det är dags att få hela Djurgården att gunga. Det är i skrivande stund oklart om publiken lyckades med det, merparten har i alla fall på något magiskt sätt lyckas bryta sig loss från trängseln och hoppar och skriker som aldrig förr.
Plötsligt börjar Joakim prata med en pojke i publiken. Vi får veta att pojken heter Gustav, är sju år gammal och är på sin första hårdrockskonsert någonsin. Jag fäller nästan en tår här också när Gustav blir ombedd att komma upp på scenen. Han får både ett par solglasögon av Joakim och en trumpinne av Snowy Shaw. De gissar hur många personer publiken består av. Gustav gissar på 30000 och Joakim gissar på 96 stycken. Det visade sig att båda två hade fel.
När Gustav tagit sig ner från scenen igen är det dags för kvällens sista, otroligt fartfyllda låt Metal Crüe. Efteråt har bandet som vanligt inte särskilt bråttom av scenen och tar sig tid till att tacka publiken ordentligt samt påminna oss om efterfesten. De ställer upp sig bredvid varandra för bilder, busa, kasta ut trumpinnar och diverse andra saker som publiken skoningslöst kastar sig efter. Alla vill ha en del av Sabaton.
De gör mig inte besviken den här gången heller, även om de förmodligen aldrig kommer lyckas toppa Metaltown-spelningen. Årets (för mig) första spelning på Gröna Lund är nu avklarad och jag går därifrån vidare mot efterfesten med en känsla av glädje och tänker att nu är det äntligen sommar.
Bäst: En Livstid I Krig och när 7-åriga Gustav fick komma upp på scenen.
Sämst: Jag kan faktiskt inte komma på något.
Betyg: 8/10
Setlist:
1. Ghost Division
2. Gott Mitt Uns
3. Carolus Rex
4. Poltava
5. Uprising
6. Into The Fire
7. Swedish Pagans
8. Karolinens Bön
9. Lejonet Från Norden
10. Cliffs Of Gallipoli
11. 40:1
12. En Livstid I Krig
13. The Art Of War
14. Primo Victoria
15. Metal Crüe
Bilder från spelningen hittar du HÄR.
Skribent: Annelie Tottie
Fotograf: Dave Bertram
______________________________________________________________________________
LIVE: Sabaton at Gröna Lund – Stockholm
23/5-2013
At Metaltown last summer, I was pleasantly surprised by how insanely good Sabaton was, they really showed us that they know what they are doing. That gig is arguably one of the best I’ve ever seen live and I admitted there and then for myself that I like the band (the little doubts that gnawed disappeared the minute they stepped out on the stage). Since then I have had time to see them on the Sabaton Cruise in December where they also delivered a brutally good show (and I have never in my life seen such a gigantic and psyched audience on a cruise before). Snowy Shaw had by then already jumped in on the drums instead of Robban Bäck who has taken paternity leave from the band.
Of course, I make sure to be at Gröna Lund to absolutely not miss a (hopefully) grand show. The official after party at Scandic Anglais also seems fun to attend and I look forward to a great evening.
11,000 people have squeezed themselves together in front of the stage at Gröna Lund. A scene Sabaton now shares with giants like ABBA and Kiss as Joakim Brodén proudly tells us. They begin grandly with Ghost Division and I hurry up to the ride Eclipse where I get the honor to stand and have a good view of the stage and the audience. I am surprised that the audience is so still except for a mosh pit in the middle consisting of five people. I then realize that it’s probably too crowded to move and the audience unfortunately have no choice but to stand still, clap their hands and just watch, listen and enjoy.
Yes, the concert is a treat from the first moment. I’m impressed by the sound and (as usual) Joakim’s ability to sing even though he runs around the entire stage and never stands still. He reminds me of an energetic Bruce Dickinson, which I think is very positive. Moreover, it’s not just him running around, but Pär Sundström, Chris Rörland and Thobbe Englund are also impressively energetic and running here and there and everywhere all the time. It’s impressive that they can make the music sound so good whilst haveing a training session on stage at the same time. 
Gott Mitt Uns and Carolus Rex are surprisingly early in the set list tonight. The audience clap their hands and sing nicely along with the songs. After Poltava we are presented to pyrotechnichian Per, Pyro-per as he is called. He does an excellent job with pyrotechnics tonight and it must be sweaty on stage. The crowd has gone from shouting ”Sabaton! Sabaton” between songs to shouting ”Pyro-Per! Pyro-Per!” and Joakim takes that as a sign that we want more fire. And we indeed get that in Into The Fire. The fire spurts synced in the chorus, and something else that is synced is the band members headbanging.
Joakim explains that the fire is located at the front of the stage because it’s more pleasant too look at than they are. He hears some people in the audience singing the song Swedish Pagans and declares that it’s not on the set list and they can not change the set list for then it would be chaos. In spite of the chaos they start that particular song and the crowd is overjoyed. The small moshpit expands to about ten participants and the rest of the crowd is doing its best to be able to move a little to the beat of the music.
Before Karolinens Bön the attention is drawn up towards Eclipse when Joakim waves at the police who stands there watching. He explains that we are metal heads, and we do not fight. So the cops might as well sit back and grab a beer and a cigarette (though they did not do that).
Lejonet Från Norden gets a bit embarrassing (but funny) when it starts in English, but then switches to Swedish. Joakim himself admits his mistake when the song is over and we have a good laugh. No harm done. The audience sing along well to Cliffs Of Gallipoli and a light rain has started to fall on us. It starts to get dark out now and the light from the scene is dazzling. The band stops when the song is over just to listen to the audience screaming. Joakim tries to count how many words ”thank you” consists of before he utters the words (he says two and then changes it to three, in swedish ”tack så mycket” obviously consists of three words). It’s tricky to calculate as many words. He also invites everyone over 18 to the after party where they will hold up to drink beer and have a good time after the show.
The next song is the classic 40:1 and the atmosphere is really cozy. As they continue with En Livstid I Krig (which had its world premiere live in Stockholm last fall), I almost shed a little tear of joy. Joakim says before the song that he got goose bumps from the audience singing when they played it live for the first time. I do not know if it was because it was getting a little chilly or if it really was that stunning when the audience sang the first verse but I got goosebumps as well. Cool.
After this the lights go out and the band members disappear for a while. After a moment of screaming from the audience they come out again into muffled tones, booming out from the stage and The Art Of War is played. The audience are by now in ecstasy, and I can feel their happiness all the way up to where I stand. Before Primo Victoria Joakim says it’s time to get the entire place to swing. It is at this moment unclear if the audience managed to do that. Most of the audience have at least magically managed to break away from the crowd and are now jumping and screaming like never before.
Suddenly Joakim starts talking to a boy in the audience. We are told that the boy is named Gustav, is seven years old and is at his first metal concert ever. I almost shed a tear here too when Gustav is asked to come up on the stage. He gets a pair of sunglasses by Joakim and a drumstick by Snowy Shaw. They guess how many people the crowd consists of. Gustav guesses 30000 and Joakim’s guess is 96 people. It turned out that both were wrong.
When Gustav makes his way down the stage, it’s time for tonight’s final, incredibly fast paced song Metal Crüe. Afterwards, the band, as usual are not particularly in a hurry to get off the stage and take their time to thank the crowd firmly and reminds us of the after party. They stand next to each other for pictures, play around and throw sticks and various other things that the audience mercilessly throw themselves after. Everyone wants a part of Sabaton.
They do not disappoint me this time either, although they will probably never manage to top the Metaltown gig. This years (for me) first gig at Gröna Lund is now finished and I go from there to the after-party with a sense of joy and think that the summer is finally here.
Best: En Livstid I Krig and when the 7-year-old Gustav got to come up on stage.
Worst: I really can’t think of anything.
Rating: 8/10
Set list:
1. Ghost Division
2. Gott Mitt Uns
3. Carolus Rex
4. Poltava
5. Uprising
6. Into The Fire
7. Swedish Pagans
8. Karolinens Bön
9. Lejonet Från Norden
10. Cliffs Of Gallipoli
11. 40:1
12. En Livstid I Krig
13. The Art Of War
14. Primo Victoria
15. Metal Crüe
Photos from the concert can be found HERE.
Writer: Annelie Tottie
Photographer: Dave Bertram