For the English review of Sabaton, scroll further down.
13/12 – 2012
Denna torsdagskväll står Lund på tur för att bli erövrad av Sabatons militära frammarsch, Swedish Empire Tour. Att säga att Sabaton är populära är en underdrift, de är snarare kungar för sin publik – men vilket band är inte det? Innan vi ska ta del av kvällens patriotiska ådra som infinner sig på Mejeriet blir vi uppvärmda utav två eminenta band; Dynazty och Raubtier.
Dynazty
Det är så lätt ha fördomar i dagens samhälle, vissa har fördomar och tror att SVT är rasister bara för att de har klippt bort en svart docka ur Kalle Ankas Jul (- ironiskt att Sveriges största tradtion är amerikansk) när det i själva verket är under Disneys direktiv eller för att de tar bort pepparkaksgubbar från Luciatågen. Jag har fördomar mot band/artister som har uppträtt i Melodifestivalen. Dynazty är just ett sådant band, de charmade sig in i Sveriges hjärtan under Melodifestivalen 2010 och 2012 och min subjektiva åsikt var att såga dem innan de ens hade spelat, men ack så fel jag hade.
”Det är vår uppgift att värma upp er inför Sabaton så fucking hoppa”, skriker sångaren Nils Molin.
Dynazty besitter en stor energi som sprids ut till mig, jag ertappar mig själv med att slänga näven upp mot taket och skrika, ”Dynazty”, en hemlighet ni får ta med er i graven.
Bandets medlemmar är väldigt samspelta, Molin besitter en pipa som når upp till de högsta toner och besitter ett skönt kroppsspråk. Rob Love Magnusson står på sin vänstra sida helt själv men det hindrar inte honom från att avfyra ett par dödliga solos och slänga upp gitarren mot taket samtidigt som han vevar på huvudet frenetiskt, när han väl kommer nära Joel Fox Apelgren och Mike Lavér uppstår det magi och man kan riktigt se hur kul de har tillsammans på scen.
Sedan att de även levererar kvalitativ rockmusik gör inte saken sämre.
Trots att Dynazty leverar stort från början till slut taggar tyvärr inte publiken till förrän i sista låten då några börjar hoppa upp och ner, detta hindrar dock inte Dynazty från att göra ett väl godkänt framträdande, kudos till dem som lyckas göra hål på min bubbla av fördomar mot före detta Melodifestival-deltagare.
Bäst: Energin och det lekfulla samspelet.
Sämst: Den energilösa publiken.
Betyg: 7/10
____________________________________________________________
Raubtier
Rovdjuret från Norrland fortsätter sin Sverige-erövring som ingen annan (förutom Sabaton då). Jag har konstaterat ett antal gånger förr att Hulkoff är en poet av sin tid likt Thåström, texterna är väl genomtänkta, rimmen är fantastiska och humorn slående, bara det att introt består av temalåten till Björnes Magasin är genialiskt.
Raubtier äntrar scenen med armarna i luften och nöjda miner, det dröjer inte många sekunder förrän bandet kör igång den benhårda Det Finns Bara Krig, publiken sjunger sig hesa i refrängen som sig bör medan Hulkoff levererar attack-riff. När jag sluter ögonen låter det som att powertrion har blivit en hel orkester, mäktigt med andra ord. De slösar inte tid utan går snabbt in i Sveriges Elit med refrängen, ”Fall ned på knä inför Sveriges Elit som fostrats utav diesel, blodigt kött och hembränd sprit”, en refräng som gör publiken helt vild.
Rovdjuret jagar sitt byte och ger den en smärtfri död i Vittring.
Innan den fantastiska kärleksballaden Polarvagnen uppmanar Hulkoff, ”Sjung med om ni kan orden, om inte, skrik något improviserat för det är vad jag gör.”
Förutom att vara en poet är även Hulkoff en riktigt skön och avslappnad frontman som under mellansnacket gräver fram den bredaste av dialekter (jag är nog inte ensam om att önska mig undertext) och jag förstår hur vi skåningar låter för alla som kommer ovanför vår landskapsgränsen.
Hulkoff och Jonas Kjellgren är som två bröder i krig, samspelet mellan dem är så naturligt det kan bli och Kjellgren höjer varenda låt ett snäpp med sin formidabla bakgrundssång. Scennärvaron de emellan är nästintill identisk, de hugger båda med sina instrument, headbangar bredbent och skakar lite på höfterna.
Mattias ”Buffeln” Lind ser man inte skymten av då han sitter bakom ett överdimensionerat trumset, dock hör man honom desto mer där han bankar sönder skinnet med sin träffsäkra rytm. Ibland ställer han sig upp och slår näven mot publiken.
Efter en felfri Dobermann går Raubtier av scenen, men kommer i sedvanlig maner upp igen efter att publiken fått skrika av sig lite. Buffeln går fram till mikrofonen och säger, ”Hallå Skåne, vad fan är det med er? Ta i nu för helvete för nu blir det lite mer hårdrock”. Hulkoff och Kjellgren kommer ut, Hulkoff : ”Visa att vi inte åkt från Haparanda helt i onödan. Hoppa så P3 tornet rasar och Stockholm känner det.” Den som kan sin Raubtier vet att det är dags för Världsherravälde. Ut på scen kommer även Snowy Shaw (för tillfället trummis i Sabaton) som hjälper till i refrängen tillsammans med publikens skrik, känslan är på topp just nu.
Kamphund avverkas fort och det är dags för kvällens sista låt som även är min favorit med Rovdjuret, Låt Napalmen Regna. Med en textrad som, ”Fyll ditt liv med Top Model och Robinson. Förgyll ditt liv med flott och träck och följa John. Det är för tungt för drönarn att va kreativ så sitt nu kvar och slösa bort ditt enda liv” kan det bara inte gå fel. Det är en mäktig avslutning som Raubtier bjuder på och det blir ännu mäktigare när outrot körs igång som består av The Terminator temat. Hulkoff konstaterar likt Arnold Schwarzenegger att de snart kommer tillbaka vilket jag ser fram emot.
Bäst: Det Finns Bara Krig, Världsherravälde och Låt Napalmen Regna Ner.
Sämst: Att de är förband till Sabaton vilket resulterar i endast 11 låtar.
Betyg: 9/10
Setlist:
Björnes Magasin – intro
Det Finns Bara Krig
Sveriges Elit
Vittring
Polarvagnen
Achtung Panzer
Besten I Mig
Dieseldöden
Dobermann
Världsherravälde
Kamphund
Låt Napalmen Regna
The Terminator – outro
____________________________________________________________
Sabaton
Jag har höga förväntningar inför kvällens spelning, de minskas precis inte när en man bredvid mig berättar att han sett Sabaton ungefär 25 gånger, enligt honom är Sabaton hoppet för den svenska metal-musiken. Ett djärvt uttalande kan jag tycka.
Ungefär tio minuter innan bandet äntrar scenen strömmar det ut klassisk musik ur högtalarna för att sedan gå in i den gamla Status Quo klassikern In The Army Now, redan nu sjunger publiken med för kung och fosterland. Jag ertappar mig själv med att sjunga med i låten och får en mysig känsla i kroppen, det här kommer bli jäkligt bra.
När tonerna av In The Army Now sakta försvunnit äntrar Snowy Shaw scenen, han går fram till kanten och kör upp armarna mot taket till publikens jubel för att sedan gå och sätta sig bakom trumsetet. Resten av medlemmarna kommer ut och kör snabbt igång Ghost Division, det är svårt att urskilja om det är publiken eller Joakim Brodén som sjunger. De går sedan in i Gott Mit Uns och det skulle inte förvåna mig om det ekar i hela Lund.
Jag vänder mig om där jag står i fotodiket och ser minst 800 nävar komma mot mitt ansikte, kan bara tänka mig hur mäktig känslan är uppe på scen.
Det är verkligen ingen tvekan om att kvällens huvudperson är Brodén och han har publiken runt sitt lillfinger, jag har inte sett sådan makt från en frontman sedan Ola Salo i The Ark. Så fort Brodén öppnar munnen under mellansnacket skriker publiken, när han påstår att skånska och svenska inte är samma språk får han inga burop utan bara jubel och då befinner vi oss i stolta Lund. När han slår näven mot publiken följer de efter skrikandes.
Med en charmig (du läste rätt) svengelska och poser som skulle få David Hasselhoff att bli avundsjuk är han en formidabel frontman. Resten av bandet gör sin uppgift och levererar bombastiska melodier på ett felfritt sätt.
Som jag redan konstaterat, publiken fullkomligt älskar Sabaton och jag har mina aningar om att stora delar av publiken tillkommit efter deras senaste album Carolus Rex. För när Brodén sjunger på svenska taggar publiken till extra mycket vilket märks markant under den vackra Karolinens Bön, men framförallt i En Livstid I Krig där Brodén låter publiken sjunga hela första versen själv.
Nu låter det som att jag hyllar Sabaton vilket jag gör på ett sätt men och här kommer ett stort MEN. Det finns vissa saker med Sabaton som gör att jag går därifrån med en ledsen min och den största är brist på variaton. Enformigheten i musiken infinner sig och det blir snabbt tråkigt, att ljudet ibland försvinner när Brodén sjunger gör inte saken bättre plus att bakgrundssången hörs inte alls. Jag känner inte att bandet har lika mycket energi som publiken, de ser lite trötta ut och jag får känslan av att de kör på rutin.
Wow-känslan som Sabaton försöker förmedla infinner sig inte hos mig förutom under pianointrot till The Hammer Has Fallen där publiken tar upp sina tändare och mobiltelefoner.
Jag snackade med lite folk efter konserten som konstaterade att Sabaton är världens bästa band, men att detta var en trött spelning.
Sabaton i all ära, jag gillar Carolus Rex och hade höga förväntningar inför kvällen. Detta är endast min personliga åsikt och jag vet minst 800 människor ikväll som skulle lyncha mig om jag sagt en enda dålig sak om Sabaton. Jag är beredd på att ge bandet en ny chans i framtiden, förhoppningsvis kan de få mig på bättre tankar då.
Bäst: Publikens engagemang, Karolinens Bön och En Livstid I Krig.
Sämst: Brist på variaton och energi.
Betyg: 6/10
Setlist:
In The Army Now – intro
The March To War
Ghost Division
Gott Mit Uns (svensk version)
Carolus Rex (svensk version)
Karolinens Bön
40:1
Cliffs Of Gallipoli
Poltava
Uprising
Lejonet Från Norden
The Hammer Has Fallen
Attero Dominatus
The Art Of War
En Livstid I Krig
Primo Victoria
Metal Crüe
Dead Soldier’s Waltz – outro
Fler bilder hittar du HÄR.
Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson
____________________________________________________________
LIVE: Sabaton – Mejeriet – Lund
13/12 – 2012
I have the highest of expectations for tonight’s gig, a man next to me tells that he has seen Sabaton about 25 times, according to him, Sabaton is the big hope for Swedish metal music. A bold statement, I think.
About ten minutes before the band enters the stage classic music are playing from the speakers, after a while the music goes into Status Quo’s old classic song In The Army Now, the entire audience sings along with everything they have. I notice that I also start singing along and I get this cozy exciting feeling – this will be pretty damn good!
When In The Army Now slowly ends Snowy Shaw enters the stage, he walks up to the edge and strikes his arms toward the ceiling to the audiences cheers and then he sits down behind the drum kit. The rest of the members come out and starts with Ghost Division, it is difficult to tell whether it is the audience or Joakim Brodén who is singing. Straight into Gott Mit Uns and it would not surprise me if it echoes throughout the entire city of Lund.
I turn around where I am standing in the photo pit and see 800 fists coming at my face, I can only imagine how mighty the feeling is up on stage.
There is really no doubt that tonight’s main character is Brodén and he has the audience wrapped around his little finger. As soon Brodén opens his mouth just to speak the audience starts to scream. When he hit his fist against the audience they follow him screaming. With a charming (you read that right) Swenglish accent and poses that would make David 
Hasselhoff jealous, he sure is a formidable frontman. The rest of the band do their job and deliver bombastic melodies in a flawless manner.
As I already noted, the crowd absolutely love Sabaton and I have my suspicions that a big part of this crowd joined the fan base after Sabaton’s latest album Carolus Rex. This is based on the reaction on Brodén singing in Swedish, the audience goes wilder than even possible during the beautiful Karolinens Bön (The Carolean’s Prayer) and especially in En Livstid I Krig (A Lifetime of War)- which Brodén lets the audience sing the first verse.
Sounds like I am saluting Sabaton which I do in a way, but, and here comes a big BUT; There are some things that makes me walk home with a sad face and the biggest is the lack of variation. The music is monotony and it quickly becomes boring, the sound sometimes disappears when Brodén sings which does not make things better plus you can not hear the background singing at all. The band does not have as much energy as the audience, they look a bit tired and I get the feeling that they are running on routine.
No wow-feeling from Sabaton except for the piano intro to The Hammer Has Fallen in which the audience takes out their lighters and cell phones.
I talked to some people after the concert, who says that Sabaton is the world’s greatest band, but that this was a tired gig.
Sabaton in all honours, I like Carolus Rex and had high expectations for the evening. This is only my personal opinion and I know at least 800 people tonight who would kick my ass if I said a single bad thing about Sabaton. I am willing to give the band another chance in the future, hopefully they will change my mind.
Best: The audience engagement, Karolinens Bön (The Carolean’s Prayer) and En Livstid I Krig (A Lifetime of War).
Worst: Lack of variaton and energy.
Rating: 6/10
Setlist:
In The Army Now – intro
The March To War
Ghost Division
Gott Mit Uns (Swedish version)
Carolus Rex (Swedish version)
Karolinens Bön (The Carolean’s Prayer)
40:1
Cliffs Of Gallipoli
Poltava
Uprising
Lejonet Från Norden (The Lion From the North)
The Hammer Has Fallen
Attero Dominatus
The Art Of War
En Livstid I Krig (A Lifetime of War)
Primo Victoria
Metal Crüe
Dead Soldier’s Waltz – outro
More pictures can be found HERE.
Writer and photographer: Jonas ”Madman” Persson