Samael_Hannola_Accessrock_SwedenRockFestival_2E2A6216
6/6 – 2015

När jag anländer till Sweden Rock Festivals tältscen har det schemalagda bandet redan hunnit komma upp i fart och temperatur på den i rött ljus badande scenen. Schweiziska Samael (ja, de är från Schweiz trots att festivalen har markerat deras hemland som SZ, förkortningen för Swaziland) har funnits sedan 1988 och är, trots industriella, symfoniska och elektroniska inslag, ett tidigt black metal-band som banat väg för många efterkommande korsbefruktningar mellan genren och andra stilar.

Vorph leder det, även visuellt, mångfacetterade bandet genom setet som till största delen utgörs av bandets tredje album Ceremony Of Opposites, vilket spelas i sin helhet. Gitarristen tillika sångaren är iklädd i en svart, fotsid dräkt och hundhalsband under det grånade getskägget. Den andra strängbändaren, Makro, är svartklädd ut till fingerspetsarna, men har målat halva ansiktet vitt istället för svart. Bandets basist ser ut som exakt vem som helst, medan Xy bakom syntarna trots all rök gör sig sedd genom en helt galen spelstil. Han ser ut att hoppa upp i luften för att få upp farten som behövs för att kunna ge tangenterna en rejäl smäll på vägen ner. Han bankar även lite på de enstaka trummor och cymbaler som är uppställda bredvid hans elektroniska utrustning, men oftast är det en trummaskin som får sköta batterijobbet. Det är detta som stör mig allra mest med spelningen. Övergången mellan låtarna blir sällan klockren och det känns helt enkelt inte äkta utan en riktig trummis på scen.

Samael_Hannola_Accessrock_SwedenRockFestival_2E2A6224Jag är inte TRVE KVLT på något vis, men har en svår allergi mot korsningar mellan black metal och väldigt avvikande stilar. De stunder av giget jag uppskattar är de då synten begravs under ordentligt tungt, distat gung och Vorphs formidabla growl inte distraheras av klaviaturmelodier. Ett typexempel på när det hela dras lite för långt för att Sajko ska hoppa ombord är Shining Kingdom, som utöver symfonier har ett slags genomgående discobeat. För den som uppskattar diverse udda inslag i sin svärtade metalblandning är bandet dock ypperligt, då de bortsett från ett något splittrat uttryck gör sin grej med stort engagemang.

Betyg: 6/10

Fler bilder finner du HÄR.

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Hannola

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas