Scorpions


2012-12-08

De tyska legenderna i Scorpions är sedan länge ute på sin avskedsturné, som aldrig verkar ta slut. Tur är det, då bandet visade en sällan skådad vitalitet och energi på skivan Sting In The Tail från 2010.

Efter en lång och dramatisk resa från Göteborg, som av olika anledningar tog ca 10 timmar, är det äntligen Sandvikens kyla och tystnad som smeker ens ansikte. Att de valt denna stad för att göra sitt sista Sverige-gig är för de flesta ganska ofattbart. Men men, kommer Scorpions så ska man inte fega ur.

In i taxin och mot Göransson Arena. Väl där spelar Sator de sista tonerna av sitt set, men denna kvällen har man trots allt bara siktet inställt på de tyska hjältarna.
Sista förbandet är Skunk Anansie, som tyvärr inte bidrar med något annat än ett hemskt skrän. Sångerskan Skin har en så genomträngande och högfrekvent röst att man inte kan urskilja ett ord hon sjunger. Det är kompetent och proffsigt framfört, men mig berör det desvärre inte för fem öre.

Till slut är det dags för Scorpions att inta scenen på det fullsatta Göransson Arena. De ödslar ingen tid, utan kör igång med Sting In The Tail.
Efter 10 år som stort fan får jag äntligen se ett av de banden som hjälpte till att forma hårdrocken, lyckan är oändlig!
Klaus Meine verkar vara i högform denna kväll, redan från första ton hör man att hans stämband kommer att skänka tusentals människor stor njutning.
Mannen, vars röst antogs vara permanent förstörd redan innan inspelningen av skivan Blackout (1982), visar att gammal är äldst när han går in och dominerar totalt. 64 år gammal och med en karriär på 47 år bakom sig, imponerande!

Make It Real körs igång med sitt ikoniska riff, Rudolf Schenker och Mattias Jabs behöver ingen närmare presentation. En av världens coolaste gitarr-duos har spelat ihop sig till en oslagbar enhet sedan 1979, inte heller denna kväll kommer de nöja sig med att göra något halvdant.
Ett halvdant låtval är dock Is There Anybody There?, en reggae-doftande låt som konstigt nog valdes som singel från den klassiska plattan Lovedrive från 1979. Bra låt med starka partier, men det är lite som att Iron Maiden skulle välja att spela Gangland från The Number Of The Beast-plattan istället för Hallowed Be Thy Name.

Bandet reder dock snabbt upp det hela och drar igång den skoningslösa The Zoo. ”Tunggung” är ett väldigt missbrukat ord som dock är helt klockrent för att beskriva denna pärla.
Klaus hänger på sig guran och de lirar den instrumentala Coast To Coast ute på catwalken. Bra, men inte magiskt.
Loving You Sunday Morning får dock mer fart på publiken, som trots allt är på hugget ikväll. Man hade givetvis förväntat sig att de flesta väntar på de stora balladerna, men det är bra drag i de flesta låtarna.

Ännu en låt från senaste plattan avverkas: The Best Is Yet To Come. Scorpions har alltid haft en våldsam känsla för ballader, ända in på 2010-talet visar de att de fortfarande gör det bättre än alla andra.
Vidare på samma spår med den stora Sverige-hiten Send Me An Angel från 1990 års Crazy World. Akustiskt och vackert framförs denna pärla, responsen från publiken är stor och gåshuden är ett faktum när Klaus vinklar ut mikrofonen mot havet av strupar som med en öronbedövande styrka dundrar ut refrängen.
Vince Neil-varning på att göra så tänker vissa, men det är stor skillnad i klass mellan ex-snyggingen från Sunset Strip och den lille giganten från Hannover.
Trött på ballader? Bra, då kör vi en till.
Holiday avslutar kvällens ballad-segment. Det är med stor glädje som jag hör tusentals människor sjunga med i denna enormt vackra låt, som dock innehåller en bisarrt enkel och halv-lam text. Utav Scorpions kan man dock inte vänta sig stor Shakespeare-lyrik, utan man får ta det för vad det är.

Raised On Rock är näst på tur. Trots att storbildsskärmarna visar mindre smickrande inzoomningar på Jabs, som lirar med en talkbox, så kan man njuta av den medryckande musiken.
Trummisen James Kottak öser på väldigt bra och står även för mycket av bakgrundssången (som dock är lite dålig pga slarv från Schenkers och Jabs sida), men basisten Pawel Maciwoda är verkligen helt färglös och oändligt tråkig att titta på. Francis Bucholz (bandets klassiska basist, dock känd för att han alltid såg grymt oengagerad ut), allt är förlåtet!

Tease Me Please Me är en låt som verkligen välter berg i sin studioversion. Så även live. Den som står still måste rimligtvis vara död eller möjligtvis avliden.
64-årige Schenker bjuder på en sällan skådad energi och far runt som en dåre på scen, Jabs däremot är inte vad han en gång var. Lite tröttare och inte lika överkåt på sitt instrument, vilket tidigare varit hans signum. Man har verkligen känt hur han plågats då han inte fått riva av ett solo, nu har han kanske börjat acceptera att han inte måste låta hela tiden. Synd.
I Hit Between The Eyes får han dock att göra, denna fartfyllda låt är lite exotisk ikväll då det mest är midtempo-låtar som avverkas. Var är spontaniteten och den verkliga nerven? Vi väntar på något speciellt för oss svenskar, men det verkar aldrig komma.

Dags för… Just det… Trumsolo. Kottak Attack är ingen superhöjdare, men då det visas en ganska skojig film (där Kottack agerar huvudperson och befinner sig i ett filmscenario där varje albumomslag återskapas som en rörlig scen) samtidigt så överlever man.
Avslutningsvis avhandlas det klassiska Blackout-omslaget, varpå bandet kommer ut genom en vägg under det upphöjda trumsetet och kör igång titelspåret från plattan.
Schenker har bandagerat huvud och mustaschen sitter påklistrad som om vore det 1982. Ibland är livet bara grymt gött, jag önskar att jag kunde stanna här.

Även Mattias Jabs ska ha ett ensamsolo, Six String Sting. Han går ut och spelar snabbt ett tag, helt vedervärdigt och så vansinnigt långt under hans värdighet.
Det är så uselt att inte ens en mor kan älska det. Då är ändå Jabs en av hårdrockens stora gitarrister, lägg av med tramset. Uselt. 0 av 10.
Tur för honom att nästa låt är Big City Nights från Love At First Sting (1984).
De reparerar snart skadan med denna enorma låt, jag tänker att jag måste göra allt i min makt för att förhindra att detta gäng ska lägga ner. Det går inte.

Kvar har vi ”måste”-låtarna, de magiska Still Loving You och Wind Of Change spelas efter varandra. Publiken lyfter och bär dessa och stämningen är verkligen helt underbar i hallen. Allsången är mäktig, man märker att bandet njuter för fulla muggar.
De verkar dock inte ha planerat någon speciell överraskning för de trogna, svenska fansen som trotsat det glashala väglaget för att komma och se sina idoler. De avslutar storslaget med den eviga klassikern Rock You Like A Hurricane. Elden sprutar och man tycks aldrig få nog av detta fantastiska band.

Sammanfattningsvis så är jag givetvis mycket nöjd över att ha fått förverkliga en dröm, att få se Scorpions, samtidigt som jag är tämligen besviken över att vi inte fick fler låtar. 16 låtar, en instrumental och två solon är inte ultimat när man vet vad gubbarna kan!
Scorpions är denna kväll för rockfantasten vad Nöt-Crème är för den 10-åriga tredjeklassaren: Ett elakt heroin som tar slut på tok för tidigt.
Jag inser att det bara är att boka upp sig på fler Scorpions-resor och hoppas på mer. Får man inte mer så är ändå det som bjuds gott nog.

Bäst: Klaus Meines skrämmande starka stämma och allsången i Holiday.
Sämst: Mattias Jabs ensamsolo och den bantade setlistan.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Setlist:
Sting In The Tail
Make It Real
Is There Anybody There?
The Zoo
Coast To Coast
(instrumental)
Loving You Sunday Morning
The Best Is Yet To Come
Send Me An Angel
Holiday
Raised On Rock
Tease Me Please Me
Hit Between The Eyes
Kottak Attack
Blackout
Six String Sting
Big City Nights
Still Loving You
Wind Of Change
Rock You Like A Hurricane

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas