2015-02-13
Wolves In Haze
2014 var året då världen för första gången fick ta del av musik från projektet Wolves In Haze, med medlemmar från Deadheads, The Effecter och Långfinger. Detta skedde via bandets Bandcamp-sida som fortfarande är den enda platsen på internet där man kan finna någon som helst info om detta gäng.
Väl på scen är detta en ångvält med sitt tunga, riffiga och distade stoner-groove som jag saknar mer specifik benämning för.
Publiken har redan tilltagit och det är ett laddat Sticky Fingers som dagen till ära är extra på tårna.
Trots att bandet gjort få gig och ännu ej är helt enhetliga så har man alla de viktiga elementen lösta. Manne Olander besitter en röst som kan flytta berg, man har ett väl genomtänkt och köttigt sound och man har Kalle Lilja bakom trummorna. Maken till snyggt trumspel var det länge sedan jag skådade. Dessutom låter trummorna helt enormt idag, på en klubbscen ska man inte kunna få det trycket! All cred åt ljudteknikern som ger detta gäng möjligheten att visa upp sin stora potential fullt ut.
Bäst: Trummorna, både spelet och soundet.
Sämst: Ger man det bara lite tid så kommer allt falla på plats när det kommer till enhetlighet och material.
Betyg: 7,5/10
Skribent: Viktor Skatt
___________________________________________________________________________________________________
Hypnos
På kort tid har detta band från Göteborg slagit sig fram som ett av de mest aktiva och växande. Med Europaturnéer både i ryggen och framför sig visar de att ett flitigt band inte behöver mer än ett år på sig innan det börjar hända saker på allvar.
Det är ofrånkomligt att man glider på stans retrovåg som skapats av band som Graveyard och Horisont, men trots att man ej ännu håller denna otroliga kaliber har man något annat att ta med till bordet.
Hypnos styrka är hur de lyckas fånga energin från ett flertal olika genrer och rikta det rakt ut mot publiken. Man plockar från Status Quo’s patenterade boogie, southern rock-sväng från Lynyrd Skynyrd och Molly Hatchet och låter även Michael Schenkers gudomlighet stråla in genom läderjackorna och ut i fingrarna. En i sanningens namn attraktiv version av hård rock. Stränginstrumentalisterna är vad som främst sticker fram, det är en energisk trio bestående av Oskar och Fredrik på gitarr samt Anton på bas. Samspelta, coola och kreativa vinner de över publiken och bjuder på en show för såväl ögon som öron.
Sångaren och frontmannen Philip har tidigare känts som en egen enhet i bandet, en Ian Anderson-typ som spelar flöjt och passar in visuellt, men som inte känts som en helt naturlig förlängning av den hårdrocks-bulldozer som backar honom på scen.
Detta är iallafall fjärde gången jag ser bandet och nu känner jag att han börjar hitta sin plats, jag tycker mig se vart det är på väg. Hans röst känns även som att den börjar finna sig mer tillrätta i ett slags tidigt Rob Halford-läge (tänk Sad Wings Of Destiny från 1976), något som kommer sätta sig som en smäck när detta unga band finner sitt ultimata samspel. För det finns fortfarande plats för fortsatt utveckling, det kan jag lova.
Besökare av festivaler som Muskelrock och Roadburn, missa ej dessa göteborgare i år!
Bäst: Bandet gör det bästa giget jag sett med dem. Samspelt, världsvant och övertygande.
Sämst: Sångaren är fortsatt inte riktigt i symbios med övriga bandet men det har blivit väldigt mycket bättre sedan första gången jag såg dem live.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt
___________________________________________________________________________________________________
Skraeckoedlan
Detta band från Borlänge har jag aldrig stött på innan, mer än att jag hört namnet. Således har jag i stort sett ingen aning om vad jag har att förvänta mig denna afton.
Sedan starten 2009 har man gett ut ett gäng släpp som undergroundvärlden slukat med hull och hår. Man märker att publiken är snudd på övertänd och Sticky Fingers är helt plötsligt fyllt till bredden. Runt 250 personer står samlade och gungar i takt när kvällens huvudakt drar igång med sin blytunga, enligt egen utsago, ”fuzz/doom/stonerrock”.
Det är som att höra ett fuzzigare och mer space:at Black Sabbath på svenska, bandet utstrålar en stor pondus och den karismatiske sångaren Robert Lamu håller publiken i ett järngrepp.
Vi får se både mosh pits och stage dives, något som är ytterst sällsynt på denna klubbscen men som idag känns som en tämligen modest reaktion på den kross som bjuds från scenen. Ljudmassan är enorm och det är svårt att värja sig för bandets energi trots att jag själv inte är något superfan av genren i sig. Bandet förvägras att lämna scenen utan kommenderas unisont av den extatiska publiken att leverera extranummer. Detta bifalles och när allt till slut är över står en stor klunga svettiga människor och pustar för att återhämta sig efter denna audibla holmgång.
Definitivt ett band som skulle kunna slå igenom på bred front och som är redo för de största festivalerna.
Bäst: Publikens enorma respons visar att detta är ett färdigt band som bara kommer växa.
Sämst: Att jag inte är genrens målgrupp, det vore fantastiskt att kunna känna samma eufori som övriga publikdeltagare.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt