Jisses amalia vad folk det är framför Orange (Roskildes största scen) denna torsdagskväll. Hade jag kunnat se publiken ovanifrån skulle jag tippa på att det är närmare 50.000 stycken besökare som förväntansfullt tagit sig hit. Med sig har de Slipknot-flaggor som reser sig fem meter upp i skyn och jag har aldrig sett något liknande förr, det här bådar för en galen spelning – vilket bara är förnamnet.
Minuterna innan Slipknot äntrar scenen sätts högtalarna igång och Billie Jo Spear’s Get Behind Me Satan and Push strömmar ur dem. En stor ”S”-symbol börjar brinna och när introt sakta går mot sitt slut kommer bandet utlunkandes och det är en mäktig känsla att se alla dessa ”mentalpatienter” på en och samma scen. Det tar inte många sekunder innan kvällens första låt Disasterpiece är igång, det tar inte heller många sekunder innan vi får erfara hur häftig och explosiv deras ljusshow är. Sedan att det sprutar ut eld stup i kvarten gör inte saken sämre.
Corey Taylor, bandets sångare och frontman är en formidabel man. Bara det att han orkar turnéra med Slipknot och Stone Sour samtidigt är imponerande. Förutom frontman är han även bandets emotionella ståndpunkt, i synnerhet när han börjar tala om den bortgångne basisten Paul Dedrick Grey och vill att vi alla ska skrika till hans ära. Under de mer energiska låtarna (det finns en hel del) är Taylor som bäst, hans skriksång är fantastisk och han får verkligen med sig hela publiken. Bara det att han nästan lyckas få 50.000 besökare (det tåls att upprepa) att sätta sig ner under Spit It Out för att sedan på ett visst kommando, som består av ”Jump the fuck up” hoppa upp och röja som aldrig förr är mäktigt. Taylor tackar sympatiskt och berättar att detta är den största spelningen de haft under denna turnén.
Resterande medlemmar gör sitt jobb galant, Clown slår på sina tunnor medan hans plattform åker upp mot scentaket och snurrar runt. Hans bakgrundssång är brutal. Joey Jordinson syns knappt förutom under sista låten Surfacing där hans trumset likt Clown’s plattform höjs upp mot scentaket och snurrar runt. Jäklar vad den mannen kan lira trummor. Sedan har de en medlem som bara springer runt och gör akrobatiska strapatser på scen, stagedivar och slåss mot vakterna.
Efter Spit It Out går bandet av scenen. Det tar säkert fem minuter innan de äntrar den igen, men vilken final vi får. Under dessa tre sista extranummer får vi inga mindre än (SIC), People = Shit och ovan nämnda Surfacing.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men Slipknot är ett riktigt bra liveband och platsar perfekt på en stor festivalscen.
Jag kommer förmodligen inte åka hem och lyssna på dem via Spotify, men kommer de till en stad nära mig kommer jag definitivt befinna mig på plats.
Min Roskilde-oskuld skulle verkligen inte kunnat börja bättre.
Bäst: Den otroliga energin hos både bandet och publiken.
Sämst: Att det tog slut?
Betyg: 8/10
Skribent: Jonas ”Madman” Persson.
Mer foton av Fredrik Olofsson HÄR.
