dealsdeath_klubben_accessrock_tottie_05

4/11 -2013

Det är metalmåndag och stället att vara på är Fryshuset Klubben. Huvudstaden får nämligen finbesök i form av melodiösa dödsmetallbandet Soilwork som stannar till på sin Europaturné tillsammans med norska Keep Of Kalessin och Deals Death. De sistnämnda har fått rycka in på turnén istället för schweiziska Sybreed, de är även först ut denna kväll.

Deals Death

dealsdeath_klubben_accessrock_tottie_09Inledande Point Zero Solution, titelspåret från senaste plattan, lägger an stämningen i lokalen i exakt samma ögonblick som jag rusar in. Bandet bygger upp en smått storslagen, nästan triumferande känsla innan låten på riktigt drar igång och Olle Ekmans riviga growl blandas med snygga gitarrslingor och ett dundrande hårt beat. Kvintetten verkar fullt besluten att ge publiken allt de har, trots att ganska få samlats så här tidigt på kvällen. När bandet fortsätter med snabba och catchiga Facing The Echoes börjar jag på allvar undra varför inte fler kommit för att se det här bandet. Deals Death gör sig verkligen på denna något större scen än den på Harry B James, där jag senast såg bandet. Ljuset och scenen tjänar dem verkligen, det haglar gitarrsolon i spotlightljus från Erik Jacobsson och Sebastian Myréns respektive sida av scenen. Headbangandet sker med en sådan intensitet att det borde kunna alstra energi.

Jag är inte riktigt lika blown away som jag blev när de spelade på Access: Metal, men det är en bra spelning med solid setlist och få hörbara missar. Olle säger att de som vill höra Sybreed kan ju gå hem och lyssna på Sybreed – bandet är självsäkert och vägrar ursäkta sig. Kammo Olayvar på bas är lika energisk som vanligt och Janne Jaloma visar sina 240 bpm snabba trumfärdigheter. Beyond Reason är riktigt grym ikväll, och det känns som att bandet får extra energi i de nya låtarna. Jag tror dock att de kunnat prestera ännu lite bättre – om bara publiken varit med. De avslutar ändå med extra allt i låten Fortified, och lägger ribban högt för resten av kvällen.

Betyg: 7/10

Bilderna från spelningen finner du HÄR.

 

Keep Of Kalessin

keepofkalessin_klubben_accessrock_tottie_09

Trondheimsbandet har härjat sedan 1995, flera fullängdare och medlemsbyten senare står de nu på Klubbens scen i sin nuvarande triosättning. De spelar brutal, svärtad metal med oväntat melodiska arrangemang. Trots att de endast är tre personer slås jag genast av hur mäktigt det låter. Bandets grundare tillika gitarrist Obsidian C. och basisten Wizziac sjunger i stämmor och growlar.

keepofkalessin_klubben_accessrock_tottie_06De spelar åtta minuter långa The Awakening, en låt med snygga markeringar och tempoväxlingar. Överlag låter det faktiskt fylligare än jag väntat mig och jag imponeras över vad de lyckas med. Trummorna har en sjuk tyngd som känns i hela kroppen och Vyl bakom dem får det ändå att se ut som den enklaste saken i världen. Wizziac halsar nonchalant öl samtidigt som han spelar på sin femsträngade bas, när han inte vevar med det långa håret så att det ser ut som att det ska ramla av. Refrängerna låter de nästan som en halv kör trots sitt ringa antal. I övrigt är det dock helvetiskt hårt och det är nog kontrasten mellan dessa kvaliteter som fascinerar mig mest med bandet.

De är alltså alla mästerliga musiker, även om Obsidian C. innan nya singeln Introspection blygsamt säger på svorsk att den här låten är lite knepig att spela. Som tur är låter det ändå bra, om än inte riktigt lika helgjutet som resterande set. Jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite stundtals blir lite för segt, men till största delen finns det ändå en spänning och påtaglig närvaro på scen. Särskilt refrängerna överraskar med stämsången som gärna upprepas till långa, onda mantran. De bryter hänsynslöst ut i sista låten, Ascendant, och Keep Of Kalessin lämnar mig lite lätt omskakad och förundrad.

Betyg: 7/10

Bilderna från spelningen finner du HÄR.

 

Soilwork

soilwork_klubben_accessrock_tottie_12

 

Till ett filmiskt ljudande intro och spelande strålkastarljus kliver kvällens huvudband ut på scen. Sist ut av medlemmarna kommer Björn ”Speed” Strid och hälsar den jublande publiken med en knuten näve i luften. De öppnar med This Momentary Bliss från senaste tjugolåtarseposet The Living Infinite och det är melodiös aggressivitet av sällan skådat slag som ögonblickligen bryter ut. Soilwork behöver knappast någon närmare presentation, Helsingborgsbandet har varit med i leken sedan 1995 och deras nio släppta album sedan dess har gjort dem till en av Sveriges mest välrenommerade metalexporter. Sextetten köttar på direkt, med snabba gitarrer och Björns brutala growl i grym, krispig återgivning. Gitarrist David Andersson får frontmannens handpåläggning på det rakade huvudet när han spelar solo och bandet är en utomordentlig helhet på scen.

soilwork_klubben_accessrock_tottie_15Soilwork visar sin otroliga styrka när det gäller att blanda hårt och melodiskt i extremt finkänslig balans. Refrängerna är ofta rentav poppiga, men precis lagom nedsmutsade med en tyngd och ett mörker i verser och beat som resulterar i felfri partystämning. Det märks särskilt i Overload, som får publiken att förvandlas till en enda hoppande massa. Tyvärr blir det en del lite för långa pauser mellan låtarna och Speed undrar mest om det är okej att de spelar en låt från den ena eller andra plattan, eller läxa upp oss för att vi är så tysta. Dialekten värmer åtminstone ett skånetöshjärta vilset i Stockholm ikväll. Spectrum Of Eternity dundrar loss efter stråkintrot, och först nu tycker jag att sången låter som den ska i de högsta tonerna, vilket är lite beklagligt. Det är tur att Björns frontmanskap överskuggar några brustna toner.

Follow The Hollow från Natural Born Chaos-plattan låter grym ikväll och man visar att det fortfarande är krut och driv i de gamla låtarna. Även Bastard Chain – som bandet menar låter mer som old school landskronadöds à la 1998 än den tidigare stockholmsvarianten – är ett bevis på detta. Dirk Verbeuren attackerar trummorna och Ola Flink leker och lyfter basen tramsigt högt upp på bröstet när han spelar. Sylvain Coudret äger på gitarren liksom David Andersson, som dessutom spelar med hela ansiktet. Ljudmässigt låter det himla bra bortsett från att keyboarden ibland låter så skrälligt diskant att jag misstar den för rundgång, och att det ligger ett lite för envist eko på sången.

Låtvalen för kvällen faller mig i smaken, vilket i och för sig inte är så svårt med tanke på bandets stora arsenal av vattentäta låtbyggen. Efter de nya Long Live The Misanthrope och Tongue börjar introt till en av de absolut bästa låtarna, Nerve, och jag tänker att detta borde vara kvällens klimax. Istället blir jag besviken på kvällens version, som enligt mig är allt för förändrad i sångens rytm och variation mellan rensång och growl. Bandet hämtar dock upp med allsångsvänliga Rejection Role och sista dansen, Stabbing The Drama, som får runda av en Soilwork-spelning som jag inte kommer minnas som den bästa jag sett, men som ändå gjorde en förbannat bra måndagskväll.

soilwork_klubben_accessrock_tottie_22

Låtlista:

1. This Momentary Bliss
2. Like The Average Stalker
3. Overload
4. Weapon Of Vanity
5. Spectrum Of Eternity
6. Follow The Hollow
7. Parasite Blues
8. Bastard Chain
9. Let This River Flow
10. Long Live The Misanthrope
11. Tongue
12. Nerve
13. The Chainheart Machine
14. Rejection Role

15. As We Speak
16. Stabbing The Drama

 

Betyg: 6/10

 

Skribent: Emma ”Sajko” Persson

Fotograf: Tottie

 

Bilderna från spelningen finner du HÄR.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas