LIVE: Sonata Arctica på Klubben, Fryshuset • Stockholm

”Det ligger många elkablar här. Elkablar, det låter som något på spanska”, konstaterar frontmannen Tony Kakko glatt på sin finska brytning. Sonata Arcticas uppträdande på Klubben, Fryshuset i Stockholm denna iskalla torsdag i januari är både vackert, enerigfyllt och roligt.

Den hyfsat stora publiken (slutsåld spelning) som har samlats inne i värmen får ingen uppvärmning av något förband ikväll. Självaste Sonata Arctica kliver istället ut på scenen redan strax efter klockan åtta och inleder det som kommer att bli en magisk kväll med Only The Broken Hearts (Make You Beautiful). Bandet möts av ett stort jubel och publiken blir ”belönade” med vassa strålkastare rakt i ögonen.

När tredje låten, Alone In Heaven, börjar spelas vaknar publiken till liv på riktigt och kontakten mellan dem och Tony utvecklas mer och mer. Han tar ögonkontakt med publiken så ofta han hinner mellan alla luftgitarrsolon på mikrofonstativet och sitt frenetiska hoppande, dansande och headbangande. Han är överallt på scenen och smittar ner hela stället med sin galna utstrålning. Man blir glad bara att av att se bandet stå på scenen tillsammans för det syns verkligen hur fantastiskt roligt de har. Framför allt just Tony och den hårfagre gitarristen Elias Viljanen som pratar, skrattar och spelar tillsammans (ja, Tony är framme och petar på gitarren några gånger också).

Elias får lite tekniska problem med gitarren mitt under spelningen men Tony underhåller oss allt så att ingen åskådare tappar energi. Vi får även avnjuta ett gitarrsolo och ett litet keyboardsolo under spelningens gång. Kvällens mysigaste låt är utan tvekan Replica, som är en publikfavorit.

Att kunna utse kvällens bästa låt(ar) är en ganska omöjlig uppgift eftersom hela spelningen flyter på så snyggt. Sonata Arctica gör sig mycket bra live och den vackra musiken och bandmedlemmarnas glada ansikten och energi gör att jag känner mig lycklig som är på plats ikväll.

Tony förvarnar oss när det bara är två låtar kvar att det börjar lida mot sitt slut. Publiken har blivit mer hoppiga och allsångssjungande allt eftersom och när kvällen avslutas med Vodka-outrot är det fest på riktigt. Ingen i bandet har bråttom av scenen när showen är färdigspelad. De skakar hand med fans, kastar ut plektrum och trumpinnar, bugar sig och så vidare. De verkar vara så trevliga att man blir lite förälskad.

Jag erkänner att jag knappt står ut med att höra detta band på skiva längre. Däremot var det oerhört kul att ikväll få bli 13 år gammal igen och se gamla favoritbandet på så nära håll göra en kanonbra spelning.

Bäst: Tony Kakkos otroliga utstrålning och smittande glädje.