2012-10-24
Det är onsdag, vilket alla vet vad det innebär: Rock!
I dörren vid Trädgårn berättar personalen (Olle, gitarrist i det fantastiska bandet Diamond Dawn) att det ännu inte är slutsålt, men att det endast finns ett fåtal biljetter kvar. Frågan är om inte stället var fullt till slut.
Efter spelningen på Rock Stage på Sweden Rock Festival i somras är Steel Panther äntligen tillbaka för att bjuda på sina underbara vidrigheter.
Själv har jag inte sett deras storhet förrän relativt nyligen, på Sweden Rock blev jag till slut övertygad.
Med tanke på mängden tuperade och uppsprayade glam-frillor som finns på stället (hade man tänt en tändsticka så hade det sagt ”POFF” i hela lokalen!) så inser jag snabbt att det är långt fram man ska stå om man vill ha bra sikt.
185 cm Viktor Skatt smyger sig smidigt fram under In The Future-introt och hittar en kanonplats mitt framför gitarristen Satchel lagom tills dess att Supersonic Sex Machine drar igång.
Ljudet låter fylligt och bandet ser ju helt klockrent ut på scen.
Det enda jag undrar över är hur mycket som är förinspelat, då det låter exakt som på plattan. Nu är de ju trots allt tokbra musiker och proffs ut i fingerspetsarna, men lite hjälp på traven lär de få. I Satchels gitarrsolon hör man t.ex ibland hur det tillkommer gitarrstämmor.
Det är ett fruktansvärt välregisserat skådespel vi får bevittna, allt är inrepat till 100%. Michael Starr (sång) och Satchel flirtar intensivt och konstant med brudarna längst fram samtidigt som de sätter Tomorrow Night helt fläckfritt.
Jag är lite överraskad över hur väl publiken kan texterna, det är stor allsång en bra bit bak och inte bara längst fram.
Fat Girl är en helt grym komposition som fångar 80-talskänslan på pricken.
Hela inramningen är exakt som att vara på Sunset Strip för 25 år sedan, vilket ju är syftet med Steel Panthers konserter.
Mellansnacken är lika mycket en del av föreställningen som låtarna, där de på ett vansinnigt humoristiskt och sjukt sätt gör parodi på det stereotypa 80-talsbandet. Vad som ger det hela en sådan äkthetskänsla är att de faktiskt var med på 80-talets hårdrocksscen, att de är helt grymma musiker och låtskrivare, samt att de tar allt så långt det bara går. Det går inte att göra detta halvdant, då hade ingen köpt det. Allt måste vara over the top och inget får lämnas åt slumpen. Det är Steel Panthers recept på succé.
Basisten Lexxi Foxxx får sig konstant kängor och blir ombedd att hålla tyst medan trummisen Stix Zadinia (”sticks it in ya” för den trögtänkte) får desto fler hyllningar.
Då bandet bara släppt två plattor under namnet Steel Panther, Feel The Steel (2009) och Balls Out (2011), har publiken haft det lätt att lära sig låtarna vilket märks i Asian Hooker och Just Like Tiger Woods.
Jag är imponerad över vilken form Michaels röst är i, han är trots allt 47 år men låter ungdomlig som få.
Let Me Come In är ingen favorit, men det är tur att scenshowen är såpass underhållande att man aldrig har en tråkig sekund som åskådare.
En favorit är däremot If You Really Really Love Me, en sådan massiv refräng hade Def Leppard dödat för att kunna skriva idag.
Efter detta är det dags för ett obligatoriskt gitarrsolo av Satchel, där han leker runt med några av rockvärldens stora riff och stampar takten på bastrumman bakom trumsetet. De är väl medvetna om att de inte bara kan ha ett regelrätt gitarrsolo, utan det måste vara välregisserat, humoristiskt och underhållande.
Michael påpekar att Satchel glömde ett riff, varpå han börjar dra de Eddie Van Halen-inspirerade övertonerna som utgör introt till Turn Off The Lights.
”Two in the pink and one in the stink, thats called The Shocker!” är budskapet i nästa låt, det är viktigt med undervisning mitt i allt flamsande och tramsande!
Även It Won’t Suck Itself innehåller matnyttig information om hur man undviker liemannen ifall man av en händelse skulle bli biten av en giftorm på ett ställe där man… Tja, inte vill bli biten av en giftorm.
Vad som är kul är att Chad Kroeger från Nickelback gör en av sina bästa vokala insatser någonsin på studioversionen av låten. Han är bra mycket bättre än resten av sitt band.
I Girl From Olahoma får vi återuppleva Mr. Bigs mysiga, akustiska stämning tillsammans med en poetisk text. ”Mama’s little girl got all sticky”, det är lite romantiskt och vackert att höra en 47-årig man sjunga sådana mysrader!
I Party All Day är det dags att parodiera Bon Jovi på ett mästerligt sätt, i refrängen utbryter en stor allsång inne på Trädgårn och ungdomarna sjunger om det enda viktiga i den livsfas de befinner sig i: ”Fuck all night and party all day!”. Tonartshöjningen mot slutet är helt fantastiskt klockren!
Nästa låt är låten som gav bandet dess stora, världsomspännande genombrott, Death To All But Metal. Satchel drar igång det stentuffa riffet och folk börjar hoppa som galningar runt omkring.
Texten till låten kan vara en av de bästa jag hört, det krävs faktiskt en del mod att inleda sin debutplatta (visst, de var redan ett namn och hade tidigare släppt musik under namnet Metal Skool) med en låt där man önskar bråd död åt alla töntband och målar ut en handfull av världens största hiphop-artister som homosexuella. Det är dock humor, take it or leave it.
Det börjar närma sig slutet och det är dags för ännu en ballad: Community Property. Vacker låt, men ingen favorit.
Istället kan man kolla på den sockersöta Lexxi Foxxx som under hela konserten står och slänger med sitt perfekt tillrättalagda hår. Mellan låtarna står han och sminkar sig i en handspegel, han har dessutom ett sminkskåp bredvid sig på scen. Som Yngwie Malmsteen sa: ”How can less be more? More is more!”.
Då föredrar jag hellre nästa låt, Eyes Of A Panther, vars vers har ett grymt Y&T-doftande riff med Tommy Lee-trummor. Dave Meniketti kanske kan höra av sig till Satchel ifall han behöver skriva en ny Y&T-platta med klassiska riff, det verkar som att sistnämnde gitarrist har ett outtömligt lager av kanonriff i rockärmen.
Kvällens sista låt blir 17 Girls In A Row, en värdig avslutare och en käftsmäll där publiken verkligen är med trots att låten saknar en riktigt bra allsångs-hook.
Överlag är jag grymt nöjd med konserten, eller rättare sagt föreställningen.
Den innehöll allt: Bra låtar, bra framförande, medelålders män i spandex, jäkligt roligt mellansnack och brudar på scen som visar tuttarna. Varför inte liksom?!
De kunde absolut ha spelat fler låtar, men samtidigt är skådespelet och kommunikationen mellan framför allt Michael och Satchel fantastiskt underhållande.
Bäst: It Won’t Suck Itself
Sämst: Moment 22-känslan. Allt känns 100% regisserat, samtidigt som det är just det som krävs för att man ska kunna köra Steel Panthers grej.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt
Setlist
Intro: In The Future
Supersonic Sex Machine
Tomorrow Night
Fat Girl
Asian Hooker
Just Like Tiger Woods
Let Me Come In
If You Really Really Love Me
Gitarrsolo
Turn Off The Lights
The Shocker
It Won’t Suck Itself
Girl From Oklahoma
Party All Day
Death To All But Metal
Community Property
Eyes Of A Panther
17 Girls In A Row