Steve Harris - British Lion

2013-03-13

British Lion är bandet där Steve Harris kan leka loss då han inte är ute på turné med världens största hårdrocksband – Iron Maiden.
Att få se denna gigant på en mindre scen är givetvis något som många har drömt om länge, äntligen är det dags.
På plats ikväll är mestadels Iron Maiden-fans, som väntat.
Stämningen i lokalen är god trots att de flesta är ledsna över nyheterna som nådde oss bara timmar tidigare: Clive Burr är död. Efter en lång tid med MS förlorade han till slut kampen, fruktansvärt tråkigt att denna hjälte skulle gå bort vid en såpass låg ålder. Jag har alltid älskat hans följsamma stil och hans kvicka handleder, således var jag väldigt ledsen denna kväll.
För den som inte vet så var Clive Burr trummis i Iron Maiden på deras tre första album.

Bandet öppnar konserten som de öppnar plattan, med This Is My God. Absolut ingen favorit hos undertecknad, då föredrar jag efterföljande Lost Worlds. Den är bättre live än vad jag hade väntat mig, till och med den sångmässigt transparenta frontmannen Richard Taylor visar att han vill vara med och leka. Gitarristerna Grahame Leslie och David Hawkins sköter sig fint, men det blir aldrig någon riktig attack.
Det är tydligt att Steve är kvällens huvudattraktion, han är trots allt en av hårdrockens stora scenpersonligheter och en av de stora basisterna.

Jag gillar skivan, dock känner jag att de hade behövt en utomstående producent som verkligen öste ner alla kanonidéer i en sil och silade bort det som kan upplevas som lite överflödigt. Många element i låtarna är toppen, men det är lite för mycket ibland.
Ikväll spelas hela fem låtar som inte är med på skivan, ingen låt som sätter sig direkt fast man hör att det kan finnas viss potential.
Min favoritlåt A World Without Heaven tillägnas Clive Burr, man undrar vilka tankar som for genom Steves huvud när han stod och spelade för att ära sin gamla vapendragare.

Kvällens första extranummer är den fantastiska UFO-låten Let It Roll från plattan Force It (1975).  De gör den bra, men det är givetvis svårt att ta sig an material där Phil Mogg och Michael Schenker står för såpass unika insatser.
Konserten avslutas med Eyes Of The Young, en av de bästa låtarna från skivan och en härlig låt att runda av med. Refrängen är underbart melodiös och njutbar, jag hade gärna sett bandet göra fler liknande låtar.

Det man kan säga om konserten är att man visste vilka som skulle besöka den, Maiden-fansen. Så blev det även.
Steve Harris fortsätter att leverera, man ser att han tycker att det är kanonkul med lite omväxling.
Det är inget magiskt band, men det är absolut bra och äger ett solklart existensberättigande. Fast vem lurar jag? Hade inte Steve varit med i bandet så kan jag nog sätta min högra näve på att jag aldrig gett skivan ens hälften så många lyssningar.
Efter konserten kommer Steve ut och möter fansen som stannat kvar, vi är ett gäng som får träffa vår idol och ta en bild. Han är verkligen en riktig toppenmänniska, tar sig tid och är mycket trevlig och artig mot alla.

Bäst: A World Without Heaven.
Sämst: Sången är fortfarande inte så stark som den borde vara, det hade kunnat lyfta musiken på ett betydande sätt ifall man haft en riktig pipa i bandet.
Betyg: 6,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Setlist:
This Is My God
Lost Worlds
Karma Killer
Father Lucifer
The Burning
The Chosen Ones
These Are The Hands
Guineas And Crowns
Last Chance
Us Against The World
A World Without Heaven
Do You Want It
Judas

Let It Roll (UFO-cover)
Eyes Of The Young

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas