16/3-2013
Steve Harris har för tillfället en liten paus från Iron Maiden för att göra något han inte gjort på många år – nämligen spela på mindre klubbar. Det gör han med sitt solo-/sidoprojekt British Lion. Första soloplattan släpptes den 24 september förra året och det pratas om en uppföljare i framtiden. Som det gigantiska Maiden-fan man är var förväntningarna på plattan höga och motsvarades dessvärre inte riktigt av det färdiga resultatet. Största irritationsmomentet var sångaren Richard Taylor som jag inte tyckte höll måttet. Jag blev så pass uttråkad av den medelmåttiga sånginsatsen att jag inte direkt har lyssnat sönder skivan. Dock såg jag mycket fram emot att beskåda detta live och kunna ge British Lion en ärlig chans. Ett beslut jag inte skulle komma att ångra.
Det är, precis som väntat, mestadels Maiden-fans i publiken. Att få se legenden Steve Harris spela på en mindre scen än vanligt är en chans man inte får missa. Jag är dock förvånad över att lokalen inte är överfull. Några fler folk hade man allt fått plats med. Ungefär halv nio kliver bandet ut på scenen och kör igång This Is My God. Min oro över hur det kommer att låta försvinner nästan genast. Det visar sig att Richard Taylor’s röst låter betydligt mer kraftfull och snyggare live än vad den gör på skivan.
Bandet öser på ordentligt och ser ut att ha vansinnigt roligt tillsammans på scenen. Steve Harris sjunger med i låtarna medan han rusar runt och lyckas vara överallt hela tiden med basen i högsta hugg. Gitarristerna Grahame Leslie och David Hawkins turas om att riva av gitarrsolon och hoppar, snurrar och springer runt. Det är en ren fröjd för ögat att se deras enorma energi. Grahame Leslie skulle dock ha vunnit tävlingen i röjande om det hade funnits någon sådan. Han är verkligen i sitt esse ikväll. Simon Dawson har riktigt kul bakom trumsetet och jag är helt säker på att även han hade sprungit runt som en galning om han hade haft möjligheten till det.
Richard Taylor lyckas få en grym kontakt med publiken från första stund och de lyder genast när han ber om skrik/klappningar/djävulshorn i luften och så vidare. Han sträcker sig ut från scenen och skakar hand med några lyckligt lottade fans under spelningens gång. Allsången håller rätt hög nivå hela tiden men den är nog som störst under The Chosen Ones, Us Against The World och avslutningslåten Eyes Of The Young. Det är även dessa låtar som jag fortfarande har på hjärnan efter denna afton. Den nyare låten Father Lucifer och en av skivans enligt mig bästa låtar, A World Without Heaven, hör också till kvällens höjdpunkter.
Jag förväntade mig inte att jag skulle gilla detta så mycket som jag gjorde och blev verkligen positivt överraskad av hur grymt det var. Det är definitivt en liveakt värd att se, inte bara för att Steve Harris är med, utan för att låtarna är riktigt bra, otroligt allsångsvänliga och framförs på ett mycket väl godkänt sätt. Bandet får även pluspoäng för att de stannade kvar och hälsade på sina fans efteråt.
Bäst: Att få se Steve Harris på så nära håll.
Sämst: Trots att Richard Taylors sång lät extremt mycket bättre live än på skiva känns det som att sången inte riktigt når hela vägen fram till att göra musiken den rättvisa den förtjänar.
Betyg: 7/10
Setlist:
This Is My God
Lost Worlds
Karma Killer
Father Lucifer
The Burning
The Chosen Ones
These Are The Hands
Guineas And Crowns
Last Chance
Us Against The World
A World Without Heaven
Do You Want It
Judas
Let It Roll
Eyes Of The Young
Skribent: Annelie Tottie