23/12 – 2011

 

 

 

 

 

 

 

Stairway to Heaven, denna lilla restaurang/pub/klubb ligger på Lilla Torg dit alla med för mycket pengar söker sig. Det är en väldigt fin lokal där mysfaktorn är hög med vakter som öppnar dörren till en vare sig du ska in eller ut. Ikväll finns här ungefär 20 stycken hårdrockare av olika slag, vissa har långt hår medan andra har mössor. Scengolvet är litet med två discokulor i taket. En ridå används effektivt för att skilja golvet från scenen. Någon av klubbens anställda går fram och drar undan ridån där bandet står redo för att rocka loss. På tal om rocka loss, ikväll ska vi få ta del av musik från Göteborg i form av Wild Twist och de stekheta danskarna Supercharger.

Wild Twist grundades i Göteborg våren 2010. De presenterar det där gamla skitiga ljudet av rock som folk har lyckats glömma bort. De anser att musiken som framförs är lättlyssnad men genuin i sin genre inom rocken och trots sin ringa ålder som grupp så har de kommit en bit på vägen och förhoppningsvis når de snart fram till målet, att erövra hela Sveriges rock hjärtan.
Medlemmar: Lexi (sång), Bob (bas), Pat (gitarr) och Mike (trummor).

När ridån dras undan står Wild Twist redo och poserar sexigt för att i nästa sekund visa vad de går för med en energi som blir allt större ju längre in i deras repertoar de kommer.

Även om alla medlemmar i Wild Twist är lika viktiga så är det Lexi och Pat som ägerscenen av de fyra. Lexi visar prov på en stor självsäkerhet och med sin sköna scennärvaro, sexighet, grymma tatueringar och ett flammigt rött hår är hon en väldigt stabil frontman (- kvinna i det här fallet). Hennes röst är mörk och ganska svag som blir allt starkare ju längre in i konserten vi kommer, tyvärr dränks den ibland av instrumenten. Vid ett tillfälle så får hon fram en väldigt skön oskuldsfull röst som jag gärna skulle vilja höra mer av, den påminner lite om Bianca Casady från den underbara indiepop duon CocoRosie.

Pat utstrålar även han en stor självsäkerhet när han går ner på knä för att leverera ett dödligt solo eller hoppar ut bland publiken för att dra några sköna riff. Med sin tomteluva sprider han lite julstämning. Bob är den som är mest stillastående av de fyra vilket antagligen beror på det lilla utrymme han har till sitt förfogande. Det hindrar honom dock inte från att leverera ett par sköna basslingor. Sist men inte minst har vi Mike som hamrar på för glatta livet med ett leende på läpparna.

Wild Twist gör var och en glad med sin energirika skitiga rock. Det finns något nyskapande här och med tiden kan de bli väldigt stora inom rockscenen i Sverige. Jag hoppas att jag får ta del av dem igen inom en snar framtid då de lämnade mersmak efter endast sex låtar.

Ridån sluts igen och bakom gör sig Danmarks nästa stora internationella musikexport redo, Supercharger. De har varit ett populärt live-namn i några år och de är kända för sina energiska och medryckande spelningar. Med tre stycken självständiga Danmarksturnéer, diverse festivaljobb och förband åt bland annat Nashville Pussy och Mustasch har Supercharger byggt en solid konserterfarenhet. Med deras senaste album That’s How We Roll, som släpptes den 21 mars, i bagaget visar Supercharger att country/Rail Road Blues blandat med hårdrock funkar vilken dag som helst.
Medlemmar: Mikkel Neperus (sång), Thomas Buchwald (gitarr), Thomas Pedersen (gitarr), Karsten Dines Johansen (bas), Benjamin Funk (trummor) och Lars Rygaard (piano, munspel)

När ridån dras isär så startar Supercharger direkt med Rise & Fall och som i Wild Twist fall är energin och glädjen på topp från början. Även fast scenen är väldigt liten så lyckas detta sexmannanband röra sig runt utan att gå in i varandra. Tyvärr så hamnar Thomas P och Lars för mycket i skymundan.

Att Mikkel inte pratar engelska med oss mellan låtarna utan danska är något jag kan tycka är positivt, många i publiken håller inte med och kommunikationssvårigheter uppstår. Vid ett tillfälle försöker Mikkel samla hela publiken framme vid scenen för att ha en liten sagostund och medan han pratar hör man en röst skrika: ”Vad fan säger han”. Kommunikationssvårigheterna förekommer fler gånger, när Mikkel frågar något så svarar inte publiken utan står helt tysta. Vid närmare eftertanke kanske han borde ha kört sitt mellansnack på engelska istället då han underskattat skåningarnas förmåga att förstå danska.

Förutom bristen på kommunikation så är Mikkel en väldigt bra frontman med ett konstant leende på läpparna när han tittar ut över den lilla skara publik som nu växt till cirka 50 stycken. Han får publiken att sjunga med redan i första låten och energin hos honom är på topp genom hela konserten. Det finns dock ett stort sorgligt minus vilket är att Mikkel vid ett tillfälle hånglar upp en tjej ur publiken. Det känns varken rock n’ roll eller professionellt. Tjejen gick dock runt med en stolt min under resten av konserten och kunde inte låta Mikkel vara i fred, undrar om hon kände sig lika stolt dagen efter när spriten lämnat kroppen!?

Resten av bandet är även de energiska trots det lilla uttrymme de har att röra sig på. Karstens stora bas hindrar inte honom från att röra sig runt likt en fjäder på scen. Thomas B. är mannen med pondusen som för det mesta står still med sin gitarr. Han är väldigt koncentrerad och ibland ser man ett leende spricka fram, speciellt när han kör några riktigt schyssta solos som även ger publiken ny energi, synnerhet i Aim High. Thomas B. får även rikligt med uppmärksamhet från en kille i publiken som vid varje solo sträcker fram sina händer och försöker picka på strängarna. Thomas P. är en väldigt skicklig rytmgitarrist som tyvärr står bakom de andra och därav får han inte lika mycket fokus. Under That’s How We Roll drar Mikkel fram honom och han får några minuter i rampljuset. Lars är den som kommer mest i skymundan då man knappt ser honom men man hör honom, speciellt när han plockar fram sitt munspel som lyfter varje låt den är med i. Benjamin är trummisen med ett leende på läpparna och en kobjällra på sitt trumset. Han har ett väldigt manligt skägg, precis som Thomas B. Det är något med danskar och skägg.

Energin börjar dala lite mot slutet vilket kan bero på den sena timmen, dock hittar både bandet och publiken ny energi tillsammans under kvällens bästa och sista låt Hell Motel där Mikkel bjuder upp ungefär hälften av publiken på scen. Han ber scenen att sjunga Hell Motel efter att han sjungit Welcome to my, efter det ber han golvet sjunga efter honom och det bli en kamp mellan golv och scen.

Supercharger är ett band som borde spela på större scener så att alla medlemmar kan få lika mycket fokus och leva ut sin energi, man måste dock börja någonstans. Jag kan inte mer än att jämföra Supercharger med Danmarks just nu största internationella band Volbeat. De är båda influerade country och blues men skillnaden är att Supercharger har variation i sina låtar samt riktigt schyssta solos vilket saknas helt i Volbeat. Jag hoppas att Supercharger får den uppmärksamhet som de förtjänar runt om i Europa då deras energi kan ge genren ett nytt uppsving.

Bäst: Energin och glädjen hos Mikkel samt Hell Motel.
Sämst: Mikkels hångel med en tjej ur publiken och att energin börjar dala framåt slutet.
Betyg: 7/10

Låtlista Supercharger:
Rise & Fall
Heart on Overdrive
You Disgust Me
Are You Satisfied
Mrs. Ferguson
Ruler of The Day
Join in and Lose it
Redemption Song
Roll the Dize
Aim High
That’s How We Roll
Sunrise over Reeperbahn
If you wanna rock
Gonna get It
Hell Motel

Bilder från konserten hittar du HÄR.

Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas