11/8 – 2013
För många, mig själv inräknad, hade det här på förhand varit en av sommarens absoluta höjdpunkter. För många blev det också sommarens största antiklimax då Gröna Lund stängde sin portar redan vid 16-tiden, det var fullt helt enkelt, och tusentals besvikna människor fick vända hem utan att ha sett den amerikanska duon. Att intresset är så stort är inte så märkligt. Tenacious D har innan denna spelning inte besökt Sverige på 11 år och bandets fanskara har växt stadigt under dessa år.
Ungefär 20 minuter efter utsatt tid så dyker bandet upp på scen och möts av ett stort jubel. Att den största delen av publiken har väntat här hela dagen verkar nu vara glömt, alla är ju här av samma anledning – för att ha kul tillsammans med Jack Black och Kyle Gass. Dessa herrar är dessutom fullt medvetna om varför folk har kommit hit. De ser uppriktigt ut att ha riktigt kul på scenen. De flesta låtar toppas till exempel med spontana textändringar eller improviserade skämt.
En spelning med Tenacious D är så mycket mer än bara musik. Det är även en rejäl dos humor, vilket främst märks på mellansnacket då det ibland ligger närmre ståuppkomik. Men även i låtar som The Metal, som gästas av en man i gigantisk metallrustning som slåss mot en utomjordisk bläckfisk, eller Beelzeboss (The Final Showdown), där frontmännen duellerar mot gitarristen John Konesky som uppenbarligen blivit besatt av Djävulen själv. Häri ligger det som Tenacious D så unikt. Det är ett noga uttänkt koncept där musik och humor lyfter varandra.
Jag kan inte heller låta bli att bli imponerad av Jack Black’s röst. Han gör en strålande insats denna kväll och han låter fantastiskt. Jag blir även lika imponerad av Kyle gass magnifika sätt att sig an scenen och utnyttja dess ytor på ett bra sätt. Det märks att båda dessa män är skådespelare i grunden.
Låtmaterialet går inte att klaga på. Allsången i låtar som Kickapoo och Fuck Her Gently gör att Jack knappt behöver sjunga själv. När Kyle plockar de första tonerna till Tribute så hörs det största jubel som Gröna 
Lund har bjudit på denna sommar. Personligen blir jag också imponerad av Kielbasa och har det svårt att stå still till Deth Starr. Det The Who-medley som avslutar spelningen hade vi dock klarat oss utan. Varför spelar de inte en egen låt här?
Bäst: Balansen mellan humor och musik.
Sämst: Att regnskuren som kommer gör att många väljer att fälla upp sina paraplyer.
Betyg: 8 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Linda Florin
Se flera foton från spelningen HÄR.