© Kitty Rossander

5/7 -13

Det mystiska svenska bandet Terra Tenebrosa gör ett sällsynt framträdande i Close Up-tältet på Metaltown.  De har nyligen släppt skivan The Purging som uppföljare till den tidigare The Tunnels. Jag har hört rykten om bandet och gillat det jag lyssnat på, men vet egentligen inte vad jag ska förvänta mig av dem live.

Till läskig, disharmonisk musik och en mumlande stämma kliver bandet ut i ett moln av rök. Instrumentalisterna ser ut som lik insvepta i svarta lakan, alternativt spetälska människor. Sångaren, The Cuckoo, är klädd i en svart, lång rock knäppt med dragkedjor hela vägen upp till hakan, och ovanför den en vit mask med spetsiga öron och näsa. Han liknar någon slags djävulsfigur när han intar position omgiven av sina svartklädda undersåtar. De står helt stilla och ser skräckinjagande ut tills de bryter ut i första låten.

Det första jag reagerar på är att sången inte hörs överhuvudtaget i de första låtarna, vilket jag tycker är katastrofalt. I övrigt är ljudet bra, och jag gillar dysterheten och hårdheten i musiken. Instrumentalisterna rycker spastiskt till musiken och ser ut som om de ska ramla tillbaka i graven vilket ögonblick som helst. Sångaren håller dock sin plats i mitten av scenen och rör sig knappt något, vilket är lite synd. Resten av bandet lyfter dock showen desto mer och jag känner samma fascination för de maskerade medlemmarna som jag känner när jag ser Ghost. Det här är dock hästlängder hårdare och inte riktigt lika välregisserat.

Mellan låtarna yttras inte ett ord, och tystnaden fylls istället av den förinspelade, mystiska musiken med dova skrik i bakgrunden. Det är mycket effektivt, och jag är faktiskt glad att det inte pratas alls. Sångvolymen blir acceptabel mot mitten av setet, men aldrig helt optimal. Jag undrar dock om det kan vara så att jag hörde dåligt eftersom jag stod så långt fram. Rök fyller scenen den mesta tiden av spelningen, och det är svårt att överhuvudtaget se trummisen.

Trots viss obalans i ljudet gillar jag verkligen musiken, och tycker att den till och med är mer effektiv än bandets utseende. Det är mörkt och suggestivt, basen är cool och de inspelade bakgrunderna är stämningsfulla. Särskilt bra blir det i uptempo-låtarna och när musiken kommer in igen som ett pistolskott efter ett break. När spelningen är slut går bandet uttryckslöst av scenen en efter en som om ingenting har hänt. Den läskiga musiken stegras till max och tystnar till slut tvärt och det blir knäpptyst. Publiken vet inte riktigt hur de ska reagera, men applåderar efter en stund. Jag är helnöjd och vill gärna se bandet igen med lite bättre förutsättningar. Det var fett, riktigt fett.

Bäst: Avslutet på setet
Sämst: Ljudet på sången
Betyg: 8/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson

Fotograf: Kitty Rossander

Bilderna från spelningen hittar ni HÄR.

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas