4/3 – 2015
Den grymmaste februari är över och tiden för Thåström och Den morronens korståg genom Skandinavien är inne. På Annexet är det människor så långt ögat når, och premiärspänningen är påtaglig bland de tusentals lyckliga som fått tag i biljetter. Trots att det är uppenbart att det nya albumet kommer att stå i fokus är en oberäknelighet likväl märkbar – Thåströms låtkatalog är minst sagt omfattande, och det finns många gamla favoriter att hoppas på när det äntligen blir mörkt i salen. Till ett öronbedövande jubel kommer bandet ut på scen, följt av huvudpersonen som hänger på sig en strata och faller in i begynnande Långsamt genom.
En rå, avskalad känsla råder över såväl musik som scenbygge, men man lyckas med konststycket att samtidigt skapa en enorm substantialitet. Då och då hissas industriequea lysrörsriggar i olika former ner från taket och sprider ett kallt ljus, ibland bara enstaka spotlights mot allt det svarta, och backdrop:en sparas till sista låten. Det enda jag saknar är metallställningarna som brukar agera slagverk, men det känns nästan mer meningsfullt att få se Thåström med gitarr på flera låtar.
Hellberg–Ossler–Ivarsson–Hernestam utgör en tung enhet som ger liv åt hela den värld som målas upp av Thåströms underskönt raspiga röst. Jag tycker inte alls att de bara är en bakgrund för affischnamnet – även om det ganska ofta kan vara svårt att ta ögonen ifrån den ivrigt fingerviftande förgrundsgestalten i vit kostym. Pelle Osslers gitarrspel är i perfekt, metallisk samklang med stämningen, och det suggestiva stråkspelet är ännu en nivå av mörk skönhet. Munspel samt både mer och mindre lyckade textmässiga räddningar/omfraseringar signerade Pimme är kronan på verket: känslan ska vara levande.
Det är en kontrastrik resa även om den hålls i ett musikaliskt likriktat spektrum. Det är äkta smärta när Thåström plinkar svagt på en välpatinerad, lätt ostämd gitarr och sjunger Främling överallt. I nästa ögonblick lyfter det ordentligt i Alltid va på väg, som snabbt blivit en personlig favorit från senaste alstret. Men kanske är det största ögonblicket ändå att vi mitt i setet får höra Imperietpärlan Österns röda ros, ett oväntat val som samtidigt känns helt rätt här och nu. Då gör det mindre att lågoddsaren Du ska va president slutligen lämnats därhän.
Betyg: 8,5/10
Setlist:
1. Långsamt genom
2. Den morronen
3. Aldrig nånsin komma ner
4. Gräsfläckar
5. Främling överallt
6. Alltid va på väg
7. Dansbandssångaren
8. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
9. Nere på Maskinisten
10. Österns röda ros
11. Kärlek är för dom
12. Kort biografi med litet testamente
13. Slickar i mig det sista
14. S:t Ana katedral
15. Axel Landquists park
16. Ner mot terminalen
17. Brev till 10:e våningen
18. Beväpna dig med vingar
19. Djävulen och jag
20. Kom med mig
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Madmans bild från Sofiero, 2012.