28/2-2012

Ja, vart ska jag börja? Att försöka förklara sina intryck av en spelning med Thåström är som att försöka förklara en religiöst upplevelse, något utomkroppsligt, något som inte kan förklaras av logiska händelser. Fast på samma gång är allt fullkomligt logiskt, för det är Joakim Thåström vi pratar om. I liveformat visar merparten av hans låtar upp sig ifrån den allra bästa sidan, även om de är något utöver det normala även i skivans värld.

Jag har sett Thåström flera gånger tidigare i mitt liv och aldrig har jag blivit missnöjd. Det blir jag inte denna afton heller. Snarare överkörd, för det här är mycket bättre än vad jag hade väntat mig. Inledande Beväpna Dig Med Vingar kommer verkligen till sin rätt i livesammanhang, liksom de andra sex låtar vi får från nya släppet med samma namn. St Ana Katedral breder sig som ett mörker i lokalen, och den liveanpassade, kusligare versionen av Samarkanda gör att albumversionen låter livlös och ointressant. Givetvis bjuds vi också på material från hans tidigare solosläpp (bara det självbetitlade första soloalbumet ignoreras), där överraskande kort som en ruggigt stark version av …Ingen neråtsång och en version av En vacker död stad som är hårdare än benet varvas med givna kort som Kärlek är för dom, den liveanpassade versionen av Miss Huddinge –72 och en Främling överallt som helt plötsligt är mäktigare än någonsin.

Att Joakim Thåströms röst kan ha tagit stryk från de två tidigare dagars spelning är inte så märkligt då han stundtals skriker sig genom vissa partiet, och ibland ylar fram orden, utan att det låter dåligt. Dessutom ger hans, något mer än vanligt, hesa röst en helt ny dimension till låtar som Aldrig nånsin komma ner och nya Dansbandssångaren (som ger mig den mysigaste gåshuden jag någonsin har haft).

Kort biografi med litet testamente utförs i en klanderfri version (gåshud igen) och avslutande Sönder Boulevard utförs så vackert att tårarna är nära. Jag behöver givetvis inte nämna att konserten saknar döda stunder, och stunderna då jag får gåshud över hela kroppen är ofantliga. Detta är med enkelhet en konsert som går rakt in på min topp tre lista över bästa spelningar någonsin. Fanfanfan, vad jag tycker synd om alla som inte får chansen att bevittna detta!

Bäst: Vadå? Är det meningen att jag ska välja EN sak nu?
Sämst: Den ”korta” speltiden på två timmar. Han hade gärna fått spela hela natten.
Betyg: 10 (hade gärna satt högre om möjligt)/ 10

Jimmy Rimsby

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas