AccessDaveThe69Eyes-0275

2013-03-06

Det är lätt att skratta åt hela grejen som är The 69 Eyes. Bandet kan kännas hur fåniga som helst. Om det inte vore för en liten detalj: allt de gör görs med glimten i ögat. Eftersom de gör sin grej med en stor dos humor behöver vi inte skratta åt dem, utan kan istället fokusera på showen.

AccessDaveThe69Eyes-0111Klubben är oväntat tom. ”The Helsinki Vampires” brukar locka folk, men uppslutningen har uteblivit denna kväll. Den lilla grupp med människor som har hittat ikväll tycks dessutom vara ganska avslagen. Det är inte många gånger under den drygt 90 minuter långa spelningen som bandet får med sig publiken. Men när de får det så lyfter spelningen flera snäpp. Exempel på detta är under Gothic Girl och Dead Girls Are Easy då publiken äter ur Jyrki 69’s händer. Tyvärr sker inte detta hela tiden utan många gånger känns det som om gruppen jobbar i motvind.

Det är framförallt de allra poppigaste låtarna (främst balladerna) som gruppen har svårast att ro i land. När Timo-Timo plockar fram en akustisk gitarr innan Borderline ringer varningsklockorna. Borderline visar sig dessutom, tillsammans med Red, bli kvällens minst upphetsande nummer. Men efter dessa magplask är det bra att veta att gruppen har sina trumfkort kvar att plocka fram och har en så karismatisk frontman att skeppet räddas från att köra på grund.

För i motsats till Borderline har gruppen också låtar som Feel Berlin och en mäktig Never Say Die, där publiken överröstar bandet. Det är stunder som de här som bandet riktigt glänser och visar att de är bäst inom sin genre. Det är också under dessa nummer som bandet ser ut att ha som roligast på scen, något som givetvis smittar av sig.

AccessDaveThe69Eyes-0322När Bazie innan första extranumret börjar plocka melodin till The Chair på sin gitarr så blir jag som ett litet barn. När bandet sedan avslutar med Brandon Lee och The Lost Boys så gör man det med flaggan i topp. Här visar The 69 Eyes återigen att de egentligen bara vill ha roligt och för det krävs ingen vältränad trummis som tar varje chans han får att visa upp sin kropp för publiken.

Bäst: Never Say Die.
Sämst: Den publiken som är här borde verkligen vilja vara här. Ändå känns det avslaget.
Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Fotograf: Dave

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas