For the English review, scroll further down.
27/9 -13
The Black Dahlia Murder har kommit hela vägen från Michigan, USA för att se en publik flippa ur fullständigt och på kvällens turnéstopp är det stockholmarnas tur att visa vad de går för. Fryshuset Klubben har intagits av metalcorekids och dödsmetallare, redo att headbanga sönder till huvudaktens hardcoresnabba, melodiska death metal. När bandet kommit ut på scen tar det inte många sekunder innan första låten exploderar och åskådarnas huvuden börjar röra sig till den snabba takten. Sångaren Trevor Strnad besitter ett rörelsemönster likt en duracellkanin på droger, han gestikulerar, dirigerar och viftar med fingrar och händer för allt han är värd. Dessutom har han ju ett galet snyggt, högt growl som för tankarna till förebilderna Carcass. Bandet faller in i andra låten Goat Of Departure från årets albumsläpp Everblack, och publiken skanderar ”six, six, six” till den sataniska texten. Publiken följer faktiskt Trevors minsta vink, och i spelningens början upptår en ganska stor circlepit ögonblickligen.
Inför produktionen av nya skivan bytte bandet ut sin rytmsektion och presenterade nya trummisen Alan Cassidy och basisten Max Lavelle. De båda gör ett grymt jobb ikväll, Lavelle spelar sina basslingor så fort att det ser ut som att hans smala fingrar är överallt samtidigt – Cassidy är monstruös bakom trummorna och låter sjukt tight. Trevor Strnad säger mellan två låtar att saker på scenen håller på att gå sönder, men att det bara är en del av vad de gör. Det känns ju naturligtvis betryggande. Bandet kör på som ett skenande tåg på väg att spåra ur vilken sekund som helst – det är fort och ostoppbart. De drar igång On Stirring Seas Of Salted Blood, trummorna dånar och sången är domedagslåg. Trots detta har sångaren ett stort leende i ansiktet mellan varje textrad och det är farligt smittsamt: jag kommer på mig själv med att bara stå och fånle åt bandet och musiken. Ryan Knight levererar det ena galna gitarrsolot efter det andra medan Brian Eschbach sköter rytmgitarren, bakgrundssången och diverse tokiga ansiktsuttryck. Ljudet i lokalen är dessutom närapå oklanderligt. Man blir helt enkelt glad.
Trevor eldar på publiken från alla håll och uppmanar oss att komma närmare, för han vill lukta på vårt schampo – mycket passande med tanke på alla långhåriga killar och några tjejer på golvet ikväll. Bandet spelar den nya låten Every Rope Is A Noose och fortsätter därefter kavalkaden av ölspillarhits med snabba riff och snygga melodier. Särskilt Moonlight Equilibrium är av det mer melodiösa slaget, energin är så hög på scen att svetten dryper i det blinkande ljuset. Trots att Trevor är den som sköter showmanskapet och de övriga fokuserar lite mer på sina respektive instrument, är det ändå mycket spring och rörelse. Jag tänker att energin är som högst i de nyare låtarna, vilket ju inte skulle vara konstigt, men jag blir överbevisad när de spelar Closed Casket Requiem, från den i år 10 år gamla plattan Unhallowed, med minst lika mycket nerv som efterföljande splitternya Raped In Hatred By Vines Of Thom och Into The Everblack. Partykänslan är helt enkelt på topp trots att Klubben inte är full, vilket kanske beror på att In Flames samtidigt spelar på Gröna Lund. Jag är dock nöjd med mitt val – efter en grym festivalsommar är det ändå överraskande skönt att få komma in till de små klubbspelningarna igen. Särskilt när det bjuds på sådan enorm glöd och glädje som The Black Dahlia Murder ger oss ikväll.
Betyg: 8/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
LIVE: The Black Dahlia Murder at Fryshuset Klubben – Stockholm
27/9 -13
The Black Dahlia Murder has come all the way from Michigan, USA, to see an audience freak out completely, and on tonight’s stop on the tour, it’s Stockholm’s turn to show what they’re made of. Fryshuset – Klubben is occupied by metalcore and death metal kids, ready to bang their heads to the fast melodic death metal of the main act. When the band has entered the stage it doesn’t take many seconds before the first song explodes and the audience start to move their heads to the fast beat. The singer Trevor Strnad possesses a way of motion much like a Duracell bunny on drugs: he gestures, conducts and waves his fingers and hands for all he’s worth. Besides, he growls in an insanely neat manner which makes me think of the great inspirerers Carcass. Onstage, the band falls into Goat Of Departure, the second song from this year’s album release Everblack. The audience chants ”six, six, six” to the satanic lyrics. The crowd is at Trevor’s beck and call and a reasonably large circle pit is formed directly in the beginning of the show.
Before the production of the new album the band replaced their rhythm section and presented their new drummer Alan Cassidy and bassist Max Lavelle. These two both do a great job tonight. Lavelle plays his basslines so fast it looks like his slender fingers are everywhere at once – Cassidy is monstrous behind the drums and it sounds really tight. Trevor Strnad says in-between songs that things are falling apart onstage, but that that’s only part of what they do. Of course, I feel reassured. The band goes on like a runaway train about to derail any second – they are fast and unstoppable. They set off On Stirring Seas Of Salted Blood, the drums rumble and the vocals are low as doom. Despite this, the singer has a broad grin in his face after every sung line which is highly contagious: I find myself smiling like a fool about the band and the music. Ryan Knight delivers one crazy guitar solo after another while Brian Eschbach deals with the rhythm guitar, backing vocals and random funny faces. In addition, the sound in the venue is almost impeccable. This simply makes one happy.
Trevor is interacting with the audience from every angle and commands us to come closer since he wants to smell our schampoo – very appropriate regarding all the long-haired guys and some girls who are here tonight. The band plays the new song Every Rope Is A Noose and thereafter continues the cavalcade of hit songs to spill your beer to, with fast riffs and fine melodies. Especially Moonlight Equilibrium is of the more melodic kind and the energy onstage is so high that you can see the sweat dripping in the flashing light. Even though Trevor is the one handling the showmanship while the others are a little more focused on their instruments, there are still a lot of movement onstage. I assume that the energy is at it’s highest in the newer songs, which should make sense, but I’m instantly proved wrong when they play Closed Casket Requiem, from the now ten-year-old record Unhallowed, with at least as much nerve as the following new songs Raped In Hatred By Vines Of Thom and Into The Everblack. The party feeling is climaxing even though the venue isn’t sold out, which could be owing to the fact that In Flames are playing at Gröna Lund at the same time. I, however, am happy with my choice of concert and feel that after an awesome festival summer it is still nice to come inside for the small club gigs again. Particularly when the band gives such power and joy as The Black Dahlia Murder does tonight.
Rating: 8,/10
Writer: Emma ”Sajko” Persson