2013-02-22
Efter att i somras ha sett dem för första gången på Sweden Rock Festival’s största scen så var det nu dags att se de brittiska giganterna på en mindre och mer intim scen. Det är redan 10 år sedan debuten Permission To Land släpptes, vilket känns helt bisarrt.
Bandet har sedan dess hunnit med att släppa ytterligare två alster, One Way Ticket To Hell… And Back (2005) och Hot Cakes (2012).
Den sistnämnda skivan var dock ännu inte släppt när bandet spelade på SRF – vilket sänkte upplevelsen en aning i och med att man inte kunde låtarna.
Ikväll kör de genast igång med nytt material, i form av Every Inch Of You.
Ljudet på Trädgår’n är oftast väldigt bra, så även ikväll. Inte för högt, men det viktigaste är att det inte är för lågt.
Black Shuck får verkligen igång publiken, bredvid mig står medlemmar från de svenska banden Angeline och State Of Drama och öser på för fulla muggar.
En av mina favoriter är Growing On Me, vilken lika gärna skulle kunna handla om gitarristen Dan Hawkins utstyrsel. De ljusa, höga jeansen med det feta, svarta bältet är som taget direkt från Thin Lizzy’s omslag till Fighting-plattan. Lizzy-tröjan är lika given som trikåerna är för brorsan Justin Hawkins. Frankie Poullain är lika cool som alltid med sin glammiga utstyrsel, sin afro-frisyr och sin Gibson Thunderbird-bas. Ed Graham är som vanligt ganska anonym bakom sitt trumset.
Det är mycket bra ös på scen, bandet ger allt och flyger omkring som vildar. Justin står på huvudet och får igång publiken genom att klappa fötterna i luften. Senare under setet är han även ute i publiken och solar loss.
She’s Just A Girl, Eddie avverkas innan den mäktiga One Way Ticket drar igång. Det finns verkligen inget bättre än ett klassiskt rockband som lirar med två Gibson Les Paul-gitarrer (precis som Thin Lizzy gjorde), det blir ett speciellt sound som dödar allt.
Justins röst är vansinnigt stark, varenda ton sitter och man märker att han är helt med på ett annat sätt än under tiden då drogerna var med i bilden. Även stämsången är mästerlig, sångarrangemangen i refrängerna är grymt snygga och fylliga.
Mellansnacket är som vanligt humoristiskt och gemytligt, Justin är samma spralliga och tokiga snubbe som alltid. Vilket även är det folk älskar hos honom.
En av de coolaste låtarna från Hot Cakes är Nothin’s Gonna Stop Us. Man märker dock att publiken inte har lärt sig alla de nya låtarna på samma sätt som de gamla som sitter i ryggmärgen.
Det är för övrigt en skam att man inte lyckas fylla Trädgår’n, när bandet går på scen går det fortfarande att köpa biljett på dörren. Folks prioriteringar är mycket underliga.
De som väl är på plats njuter dock i fulla drag av Get Your Hands Off My Woman, som följs av balladen Love Is Only A Feeling.
Det är en sällan skådad hitkavalkad vi bjuds på, man undrar hela tiden ”men vad tusan, har de ens kvar något till extranumren?”.
Vad gör man? Jo man kör ännu en kanon-hit: Friday Night. Twin lead-solot i den låten är helt magiskt.
Concrete är en mycket underskattad låt som få talar om. Den har dock extremt starka hooks och en riktigt genomträngande refräng som sätter sig som tuggummi på hjärnan.
How Dare You Call This Love? är kvällens enda låt som jag inte känner är någon favorit direkt, de revanscherar sig dock snabbt genom att lira Givin’ Up och Stuck In A Rut.
I den sistnämnda vräker bandet på något våldsamt, det är sällan man får uppleva ett sådant sväng och samspel på scen. Senast var nog när Paul McCartney körde Paperback Writer i Globen. Grymt!
Sista nummer innan det är dags för extranummer blir lite otippat I Believe In A Thing Called Love.
Som väntat så är det hur bra som helst och folk hoppar runt som galningar av ren glädje.
Det första extranumret inleds med den Tie Your Mother Down(Queen red.anm)-doftande The Best Of Me, en svängig historia som verkligen höjer stämningen även om den kommer direkt efter deras stora hit.
Näst sista numret är deras stenhårda version av Radiohead’s Street Spirit (Fade Out). Falsett-attacken är ett faktum och de flesta i publiken börjar nog krokna vid detta laget.
Konserten avslutas med en lång version av Love On The Rocks With No Ice, vilken Justin lovar kommer hålla på i en evighet innan de drar igång.
Jag tittar åt sidan mot min gitarrist Thomas Van Shaw, vi tänker båda samma sak: ”Den kommer aldrig kunna bli lika lång som Wheels Of Steel live med Saxon”.
En bra låt, men ingen jättekul avslutare.
Jag tycker verkligen att The Darkness passar på en mindre scen, även om det är ovant att höra arena-klassiker på ett såpass litet ställe.
Ljudet är kanon, likaså scenframträdandet, musicerandet och sången.
Mycket bättre än på Sweden Rock Festival, ifall någon är missnöjd med kvällens gig så kan den inte skylla på bandet utan bara på sig själv.
Bäst: Stuck In a Rut
Sämst: How Dare You Call This Love?
Betyg: 9/10
Skribent: Viktor Skatt
Foto: Viktor, iPhone
Setlist
Every Inch Of You
Black Shuck
Growing On Me
She Just A Girl, Eddie
One Way Ticket
Nothin’s Gonna Stop Us
Get Your Hands Off My Woman
Love Is Only a Feeling
Friday Night
Concrete
How Dare You Call This Love?
Givin’ Up
Stuck In A Rut
I Believe In A Thing Called Love
Extranummer
The Best Of Me
Street Spirit (Fade Out) – Radiohead cover
Love On The Rocks With No Ice