deadheads2014-11-14

Deadheads

Göteborgs snabbaste rockband öppnar kvällen på Musikens Hus, detta inför en publik som ännu ser aningen gles ut men som till siffran uppnår över 150. Man drar igång likt en blixt från en snabb himmel med Freak Out, och med tanke på hur otroligt intensivt bandet spelat i stan de senaste två åren är det ingen överraskning att folk är med på noterna från första ton.

Något anmärkningsvärt är att ett band som till så stor del lever på besinningslöst ös kan utvecklas så mycket. De är visuella på ett helt annat sätt nu: likt Bombus är de nu även ett band för ögat. Det kan också vara så att man nu efter debutalbumets släpp har materialet djupare i ryggraden, jag tycker dock att man märker mer detaljer och nyanser i liret. Rickard Hellgren fullkomligt sopar mattan med sitt scenspråk, sina poser och sin känsla för detalj i gitarrspelet. Manne Olanders röst håller hela vägen, trots krävande sångstil och det faktum att han var lite sliten sedan gårdagen svarar rösten perfekt. Nils Dahl hoppar ikväll in på piano och styr skeppet i hamn tillsammans med den ursäkra rytmsektionen Tim Ferm (trummor) och Sigge Palmén Unger (bas).

I Venom går tempot ner, det bryter av snyggt att ha den i mitten av setet så att det blir lite dynamik i öset. Vi bjuds även på en helt ny låt, och det känns som att uppföljaren till This Is Deadheads First Album (It Includes Electric Guitars) kan leva upp till de höga förväntningarna. Ikväll konstaterar vi att om något band ska utses som Hellacopters tronarvingar så är Deadheads det enda band som uppfyller samtliga kriterier. Världsklass.

Bäst: Hur bandet fullkomligt pulvriserar hela Musikens Hus som en kollektiv urkraft från helvetet.
Sämst: Även om publiken var trollbunden så var det bara oi!-punkarna längst fram som verkligen tog för sig.
Betyg: 9,5/10

Skribent: Viktor Skatt

(OBS! Då det år 2014 är svårt att få tag på kameror finns inga promobilder med Sigge, bilden ovan är med förre basisten Olle.)
____________________________________________________________________________________________________________

Langfinger

Långfinger

Denna Göteborgstrio har de senare åren varit framträdande på rockscenen och det är inte sällan man ser folk på stan iklädda plagg med deras klockrena logga. När de äntrar scen har publiken vuxit och det är bra med folk i den förhållandevis stora lokalen. Rökmaskinen jobbar för fullt och man satsar mycket på att få till en viss atmosfär.

Långfinger är ett band som definitivt gör sig bäst live, på skiva kan jag ha lite svårt för stoner-doftande musik överlag men när man är på plats och får käftsmällen så gillar man läget rejält. Gitarristen Kalle Lilja flyger runt med sin Gibson SG och krämar wah-wah-pedalen på allt den pallar. Sångaren och basisten Victor Crusner har ett kraftfullt scenspråk som matchar trycket i hans röst. Till skillnad från sin jeansväst-prydde, långhårige kollega på gitarr så satsar han på vit skjorta och ett mer neutralt utseende. Så neutralt det nu kan bli när man hänger en Rickenbacker runt halsen och vrålar från djupet av sin själ. Jesper Pihl drar ett tungt lass bakom sina trummor för att få till det riktigt fläskiga groovet. Det låter tight och man har hittat en bra live-mix på ljudet för att få maximal effekt.

Responsen är mycket god och det där med att man aldrig blir profet i sin hemstad stämmer inte riktigt. Personligen hade jag helst sett att bandet släppte en live-platta, en idé jag har svårt att tro att medlemmarna skulle motsätta sig med tanke på hur väl de trivs på scen. Varför ska bara de stora akterna släppa live-album från när de redan blivit stora och tappat hungern? Nej, micka upp Långfinger och vrid upp volymen säger jag.

Bäst: Att som trio fylla ut en scen på det sättet är inte så lätt som man kan tro, killarna jobbar verkligen häcken av sig från första till sista ton.
Sämst: Jag önskar att jag kunde uppskatta stoner-inslagen till fullo, då musiken är synnerligen välskriven. Jag är dock inte där än.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt
____________________________________________________________________________________________________________

The Datsuns
The Datsuns

Inte visste jag att nyzeeländska The Datsuns hade ett sådant stabilt följe i Göteborg – när de går på är det bra mycket mer folk än jag vågat tro på förhand. Måhända glider de en del på de två lokala förbandens publik, måhända har det förmånliga priset lockat osäkra besökare och måhända har Göteborgs klubbkung Jonk lyckats med sin marknadsföring. Det är bra tryck i lokalen när huvudbandet går på och det är det enda viktiga just nu. Man blir alltid lite extra stolt när man får känna att ens stad levererar då det kommer respektabla band till stan, ikväll kan vi göteborgare vara glada.

Dolf De Borst (känd för de flesta svenska rockfans som basist i Imperial State Electric) leder sina mannar och det är kul att se honom i rollen som frontman. Jag gillar honom starkt, både som basist och sångare har han stora kvalitéer. Dessutom har de en riktigt flink gitarrist i Christian Livingstone, där har vi receptet på ett bra rockband.  Man kör på så länge benen bär och publiken bjuds på gamla klassiker varvat med låtar ifrån nya plattan Deep Sleep. En röst bredvid mig frågar: ”Fan, blir det inte dags för Motherfucker From Hell snart?”. En stund senare blir personen och övriga i publiken bönhörda och draget är påtagligt även om det är ganska lugn stämning för att vara garagerock.

Då de är här ytterst sällan är det extra betydelsefullt att man till slut fick se dem live, man vet ju inte heller hur länge de ska orka harva när Dolf bor på andra sidan jordklotet i Sverige. Så länge de håller ihop det förtjänar de allas djupaste respekt. Dessutom för sina musikaliska prestationer.

Bäst: Jävligt bra klös helt enkelt.
Sämst: De saknar bara det där lilla extra för att kunna bli legender.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas