19/10 -2013
The Dillinger Escape Plan är New Jersey-bandet som gjort sig känt som världens potentiellt farligaste liveakt, och som när de spelar trotsar såväl gravitation som rytmiska konventioner. Stockholmarna på Fryshuset Klubben är kvällens lyckliga offer för mathcorebandets framfart, och spänningen är tydligt kännbar när ljuset i lokalen äntligen släcks ner. Mina förväntningar är också brutalt höga – mitt första intryck när jag fick en skymt av bandet på en festivalspelning för tre år sedan var nämligen ett storslaget sådant. Ikväll är det dock en scen av det mindre slaget som gäller, och därmed möjlighet till äkta blåslagen intimitet.
Det är uppenbart redan från första stund att kvällen kommer bli en våldsam sådan. Frontmannen Greg Puciato firar in den inledande låten Prancer från senaste plattan One Of Us Is The Killer med att springa en bra bit ut på publikens huvuden och armar, och resten av bandet vill såklart inte vara sämre. Ben Weinman kastar omkring sin gitarr – och sig själv – som om han vore mitt i någon form av anfall, utan att för den sakens skull tappa bort sitt komplicerade gitarrspel. Bandet öppnar starkt genom att rada upp de fantastiska Farewell, Mona Lisa, Milk Lizard och Panasonic Youth, och det är sjukt att det kan låta så bra trots medlemmarnas frenetiska rörelsemönster på scen. Hela publikens arsenal av mobilkameror flyger till exempel i luften när Weinman surfar ut över publiken, häver sig upp på en stång på balkongräcket och hänger sig upp och ner i knävecken – där han självklart fortsätter spela. Puciato på sång har som två ytterligheter inneboende: på scen är han coolheten själv ena stunden och våldsamt aggressiv den andra, liksom han growlar obarmhärtigt brutalt och sedan plötsligt sjunger med vacker, omisskännlig ton. Black Bubblegum och Gold Teeth On A Bum är superba exempel på hur han visar upp båda dessa vokala kvaliteter, och variationerna fungerar grymt bra live. Dessutom får ju vi i publiken chans att yla med i de melodiska partierna.
I mitten av setet återvänder Dillinger till albumet man turnerar med, och vi får fyra låtar på raken från nya One Of Us Is The Killer. Jag anser att skivan håller en jämnt hög kvalitet, med många riktigt bra låtar även om jag saknar vissa lite extra vassa spår som på tidigare släpp. Nothing’s Funny är ändå en personlig favorit, och den låter precis lika tuggande och köttig i levande format som jag önskar mig. Liam Wilson regerar med sitt basspel som kommer fram grymt snyggt till exempel i det långsamt suggestiva introt till Crossburner och han håller hov på scenens högra sida tillsammans med gitarrist nummer två, James Love. På trumpallen är Billy Rymer närmast övermänsklig när han krossar trummorna och håller stenkoll på alla komplexa rytmer och abrupta break. Bortsett från de många högintensiva och på gränsen till vansinnigt arrangerade låtarna är One Of Us Is The Killer och slutet på den lite äldre låten Dead As History exempel på hur otroligt finstämt det ändå tillåts bli. Jag berörs på alla sätt denna kväll. Och som om det inte räckte med musikens höga standard och energin på scen satsas det även visuellt: två projektorer visar lätt obscena, mörkt estetiskt tilltalande bilder och korta filmklipp som ackompanjerar musiken oerhört bra. Jag vill titta överallt samtidigt och inser att jag knappt förstår vad det är jag egentligen hör eller hur det kan vara så bra.
När bandet kommer tillbaka för encore gör de en cover på Come To Daddy, i elektroniskt original av Aphex Twin, så övertygande att Greg Puciato skulle få äta min själ vilken dag som helst. När de avslutar setet med grymma 43% Burnt från Calculating Infintity-plattan känner jag mig mörbultad trots att jag hållit mig utanför den stora och nästan konstanta moshpiten. Jag misstänker att bandet – och publiken för den delen – nog hade kunnat röja åtminstone lite till, men jag är fortfarande helt förundrad över hur bandet överhuvudtaget kan genomföra turnéer med denna påfrestande höga energinivå. The Dillinger Escape Plans organiserat kaosartade uppenbarelse gör mig förbryllad och fruktat imponerad, och jag hoppas verkligen att det inte dröjer tre år till innan jag får slås ner av detta bands nästan orimligt bra framträdande igen.
Betyg: 9/10
Låtlista:
1. Prancer
2. Farewell, Mona Lisa
3. Milk Lizard
4. Panasonic Youth
5. Room Full Of Eyes
6. Black Bubblegum
7. Fix Your Face
8. Gold Teeth On A Bum
9. Hero Of The Soviet Union
10. Nothing’s Funny
11. One Of Us Is The Killer
12. Crossburner
13. Dead As History
14. Good Neighbor
15. When I Lost My Bet
—
16. Come To Daddy (Aphex Twin cover)
17. Sunshine The Werewolf
18. 43% Burnt
Skribent: Emma ”Sajko” Persson