2013-01-31
Deez Nuts
Med sin egendomliga blandning av populär metalcore och rapmusik har Deez Nuts lyckats hitta ett mycket intressant sound. Redan när sångaren JJ Peters lämnade trumpallen i I Killed The Prom Queen för att istället börja sköta sången i detta gäng och släppte EP:n Rep Your Hood anades det stordåd. Det stora genombrottet har dock uteblivit, i min mening mycket på grund av den råa energi som bandet visar i live-sammanhang inte framgår fullt ut på skiva. Med detta sagt så går det alltså att dra slutsatsen att Deez Nuts ska upplevas live.
Även om bandet bara får trekvart till sitt förfogande så räcker det gott och väl för att samtliga på Klubben denna afton ska bli ordentligt genomblöta av svett. Det är 45 intensiva minuter. Det hoppas, det gungas, det moshas och det sjungs. Högt. Ofta är publiken så högljudd att de överröstar bandet. JJ kan styra publiken likt marionetter, och redan efter inledande Tonight We’re Gonna Party Like There’s No Tomorrow har han fått dem att äta ur sin hand.
Den energi som jag ser på scen är sällsynt och den smittar av sig ända till den sista raden. För även längst där bak ser jag folk som står och hoppar och skvätter öl på varandra. I många av låtarna, och främst då Your Mother Should Have Swallowed You och den lysande avslutningen I Hustle Everyday, så skulle JJs sång knappast behövas då publiken sjunger som om det faktiskt inte fanns någon morgon dag.
45 minuter verkar vara precis vad publiken orkar, för när bandet går av scen tycks större delen av publiken samlas i den lilla rökrutan utanför. Många hämtar andan och svalkar av sig i snön. Personligen hade jag gärna sett ett längre set, men å andra sidan visade Deez Nuts var skåpet ska stå med blott en fotbollshalvlek att tillgå.
Bäst: I Hustle Everyday
Sämst: Killen som spiller öl på mig under I Hustle Everyday. Och den korta speltiden.
Betyg: 8 / 10
The Ghost Inside
Inledningen med This Is What I Know About Sacrifice är en käftsmäll. En rejäl höger som lämnar en fet fläskläpp. Det bultar och värker precis som man vill att det ska göra med denna typ av musik. Det rör sig om tunga breakdowns och riktig jävla, förbannad ”jag-ska-slita-huvudet-av-dig”-sång. Problemet är bara att det slutar just där. Efter inledningen.
Är publiken utmattade efter Deez Nuts spelning? Har The Ghost Inside en dålig dag på jobbet? Jag har vid två tidigare tillfällen bevittnat denna orkester och båda gångerna har det varit benknäckande bra och energifullt. Denna spelning är en gäspning i jämförelse med tidigare möten. Trycket framme vid scen är stundtals obefintligt, och enbart under korta stunder vaknar publiken till liv. Då oftast för att starta en kortlivad circle-pit, eller hoppa under låtens intro för att sedan stå stilla lagom till refrängen kommer. Det känns som om The Ghost Inside själva saknar energi och inte blir det bättre när Jonathan Vigils sång försvinner stora stunder under feta nummer som Chrono och Shiner.
Det finns ändå ljusglimtar som räddar denna spelning från ett totalt fiasko. Deciever är en låt som sitter precis som den ska och under Thirty Three får man publiken på fall. Trots att bandet många gånger försöker mana igång publiken så infinner sig aldrig någon riktig energi mer än vid enstaka tillfällen. Faktum är att det råder mycket märklig stämning under bandets spelning. Det är som om både band och publik vet om att något inte är rätt, men ingen av parterna orkar göra något åt saken.
Sista låtarna spelas högst pliktskyldigt, även om avslutande Enginge 45 är riktigt, riktigt bra kvällen till ära. Större delen av publiken tycks redan ha lämnat lokalen när bandet redan är klara, men trots detta tackar bandet så hjärtligt för att de fick komma hit och underhålla oss. Men ska vi vara ärliga så var inte det här en av The Ghost Insides bästa kvällar. Deez Nuts och The Ghost Inside visar ikväll upp två olika sidor av hur en spelning kan genomföras.
Bäst: This Is What I Know About Sacrifice
Sämst: Den där känslan av besvikelse.
Betyg: 4 / 10
Skribent: JimJim Rimsby
Fotograf: Linda Florin