2013-06-19
The Hives är ett av få band jag år efter år lyckats missa, trots att jag haft chansen otaliga gånger. Under gymnasietiden gick Barely Legal-plattan i hörlurarna och på TV:s musikkanaler kunde man se Walk Idiot Walk-videon tills man storknade.
Dagen till ära har vädergudarna varit ytterst elaka mot oss, följden av det pissiga vädret blir således att besökarantalet reduceras ganska mycket. Dock är det uppehåll under konserten, något som Howlin’ Pelle Almqvist inte är sen med att ta till sig äran för.
Bandet drar igång med Come On! ifrån senaste plattan Lex Hives, för att sedan gå rätt in i Main Offender. Regnet verkar inte påverka bandet det minsta, speciellt inte Nicholaus Arson som vid ett tiotal gånger under konsertens gång befinner sig på det förmodat blöta scengolvet. Som scenperson är han en av de mest intressanta gitarristerna man kan fästa ögonen på, hans rörelseschema är omöjligt att kartlägga och gitarrspelet han levererar är våldsamt rytmiskt och högklassigt. Hans extremt vassa Fender Telecaster-ljud blir som en extra cymbal i ljudbilden.
De river av Go Right Ahead, första singeln från senaste plattan och jag känner att de lyckas få till ett bra The Stooges-groove. Nu menar jag rent musikaliskt, inte på grund av att Howlin’ Pelle är Sveriges svar på Iggy Pop. Just Pelle är den som alltid får uppmärksamheten, den som kan något om musik ser dock att de kör efter ”kedjan är aldrig starkare än dess svagaste länk”-principen. Alla har sin plats och funktion i bandet, alla sköter den helt exemplariskt. Chris Dangerous på trummor är taktfast så det är otäckt, Dr Matt Destruction är den föga uppmärksamhetssökande basisten som istället fokuserar på att fylla publikens öron med lägre frekvenser och gitarristen Vigilante Carlstroem leker runt med sina bisarra gitarrljud på scenens vänstra sida (från publiken sett). Den som syns allra mest är dock alltid Howlin’ Pelle, den krävande och kaxiga frontmannen som likt den marionettmästare som pryder backdropen styr sin publik med järnhand. Ifall inte alla är med på noterna så får de höra det, han nöjer sig inte med halvdant publikdeltagande. Sångmässigt håller han bättre än väntat, även om det är som frontman han har sina stora styrkor. Mitt första möte med denna mytomspunna man blir mycket positivt, han har mycket att leva upp till, men han levererar.
Bandet blandar friskt från sina släpp och visar att de är både jäkligt proffsiga, fast med en väldigt punkig framtoning. Man skulle kunna sammanfatta en The Hives-konsert med orden: ”Det kunde slutat illa”. Slentrian är ett ord som man definitivt inte kan använda om The Hives, man märker att de bara är här och i denna sekund. Speciellt Pelle och Nicholaus bjuder så vanligt på stor show och de ninja-klädda roddarna får springa konstant för att försöka kompensera för deras förstörelse-schema.
Musikaliskt sett har de helt sjuka saker för sig, i vissa låtar har de repat in så att de medvetet kommer in sent i refrängerna. det handlar om cirka ett slag sent, men det leder till en regelrätt mindfuck varje gång. Sjukt snyggt, men samtidigt helt bisarrt. Jag gillar det.
Bandet avslutar med Patrolling Days, en riktigt stark låt som passar fint för ändamålet. Publiken sjunger med och de röjer ut den sista energin de har kvar att ge. Bandet tackar publiken så hjärtligt och en riktigt bra konsert är avslutad. Äntligen har jag fått se The Hives och jag tycker absolut att de motsvarade förväntningarna. Hatten av.
Bäst: Nicholaus Arsons gitarrspel.
Sämst: Att regnet förstörde folkfesten.
Betyg: 7,5/10
Skribent: Viktor Skatt