Nomads
2013-12-14
Sticky Fingers har en trogen skara fans samlats för att se legendariska The Nomads riva av en konsert för att fira 30-årsjubiléet av debutskivan Where The Wolf Bane Blooms. Redan vid 20-tiden går bandet på och man tänker att det kan bli en ganska gubbig tillställning.
Nick Vahlberg har inte ens tagit av sig glasögonen när han slår an första ackordet till Don’t Pull My String och den än så länge nyktra publiken ger inga som helst förutsättningar för att det ska kunna bli en legendarisk rock n roll-show.
Likt varje gång man sett bandet har de dock visat att när de väl kommer igång och låter intensiteten i materialet tala så finns det inget som kan stoppa dem.Vidare med Crystal Ball och Don’t Tread On Me, innan de verkligen går på knock med Ain’t Yet Dead där Hasse Östlunds fuzz-gitarr tillsammans med Nicks garage:iga sound som strömmar ur en gammal Fender-förstärkare bidrar till ett våldsamt tillstånd av evig ungdom och otrolig energi. Efter låten är Hasses gitarr något ostämd, varpå han skämtsamt påpekar att ”vi behöver ju inte köra med samma stämning som för 30 år sedan”. Avslappnade snubbar som bjuder på sig själva, så kan man beskriva Hasse och Nick, som varit bandets grundbultar sedan starten 1980.

Folk som säger att man inte behöver alkohol på konserter för att musiken är drogen är något jag aldrig riktigt kunnat greppa. Idag kan jag dock känna hur The Nomads fyller hela mig med en slags berusning som är så stark att jag tycker mig förstå exakt vad personerna menar.
Ljudet är som vanligt bra och utöver gitarristerna så gör Björne Fröberg (bas) och Jocke Ericson (trummor) som vanligt ett väldigt bra jobb. Speciellt Jocke känns extra på hugget idag och spär verkligen på intensiteten som ligger inbakad i bandets ofta ganska korta låtar.
Bandet fortsätter ösa på och Nick låter grymt stark i rösten, det känns redan nu som att detta kan bli riktigt bra.
Vi ska dock inte glömma bort att även Hasse trivs väl bakom micken, Knowledge Comes With Death’s Release är som alltid en stabil låt som trollbinder även den mest svårflirtade publikmedlem.

The Nomads har alltid gjort sig kända för att blanda garage med punk och en dos psykedelia, vi får uppleva alla paljettens färger denna afton. Från rena punkdängor som I’ve Seen Better till mer space:ade nummer. I Top Class Alcohol visar Hasse att han fortfarande har ett våldsamt aggressivt anslag som skapar ett driv man inte kan värja sig mot.
I Where The Wolf Bane Blooms (som trots sin titel inte är med på debutskivan) bjuder man upp Hasse Gäfvert ifrån Sator att spela orgel.
Detta inslag är mycket uppskattat och ger dem den extra dimensionen som deras förebilder The Sonics levde på för att skapa den bästa garagerocken någonsin på 1960-talet.

Efter detta spelar man, fortfarande med gästmusiker, igenom hela debutalbumet från första till sista ton. Själv anser jag inte att de på något sätt peakar på debuten, däremot kan man inte blunda för det faktum att det är en legendarisk skiva som inspirerat otroligt mycket som kommit efter. Att få höra den i sin helhet är en speciell känsla och det är definitivt något unikt vi bjuds på.
Efter att bandet kört klart plattan går de av scen, men blir inklappade igen av publiken och bjuder på en hyllning till Lou Reed i form av en tidig låt vid namn Why Don’t You Smile?.
Man kör även Smooth, innan man frågar publiken ifall de vill höra nytt eller gammalt material. Överraskande många vill höra nytt och således river man av Hangman’s Walk, Don’t Kill The Messenger och Americal Slang.

Det finns band som åldras och så finns det The Nomads. De ser äldre ut men det är bara ett spel för galleriet. De står på scen och munhuggs med varandra, bråkar om vilken tonart låtar ifrån senaste plattan går i och Nick spelar så att han börjar blöda. Dessutom brädar de samtliga yngre band som försöker spela rock n roll.

Bäst: Intensiteten innan de börjar beta av debutskivan, låtarna innan står jag bara som i trans och beundrar den urkraft som dundrar ur PA:t.
Sämst: Det är inte första gången det tjabbas om tonart på scen, skriv upp det på setlisten om det är ett problem. Dock är dessa fadäser ytterst charmiga och ger ett våldsamt genuint intryck.
Betyg: 8,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas