2013-01-26
Redan under gymnasietiden fick jag nys om bandet The Nomads. Vid denna tid talade väldigt få personer om bandet och de spelade sällan live.
Mina polare fortsatte dock att intala mig att ”Hellacopters är kungarna, men Nomads är stamfäderna!”.
2012 kom äntligen plattan Solna, en platta som på allvar visade att bandet var ytterst vitalt och definitivt en kraft att räkna med.
Samma år fick jag se bandet live för första gången på Liseberg och Taube-scenen. Underbart kul att se, men i ärlighetens namn hade jag väntat mig lite till.
Efter att det mycket talangfulla bandet Långfinger värmt upp publiken så är det dags för The Nomads att gå på scen.
Man märker med en gång att bandet har en stor (och befogad) tilltro till sitt nya material då de öppnar med Miles Away och Hangman’s Walk.
Publiken är fortfarande lite halvdan och sömnig, även om det inte är något överväldigande ös på scen så är det fortfarande lite väl dålig fart på folk.
Don’t Pull My String och Don’t Tread On Me börjar dock få liv i folket och det samlas fler och fler framme vid scenen, vilket sångaren och gitarristen Nick Wahlberg uppmuntrar.
Framför allt en ung kille i publiken är speciellt på g ikväll, han står helt lyrisk framme vid scenkanten och blir helt betagen av spelningen. Det verkar som att bandet går igång på hans energi och förmodligen ser de sig själva i grabben. Det är sådana ögonblick som är verkligt fantastiska, när man ser hur en eld tänds inom nästa generation.
Jämfört med konserten på Liseberg förra året så är det klasskillnad. Idag är det verkligen grymt, det är en helt annan känsla och ljudet försvinner inte med vinden.
Låtlistan är mycket stark och man inser verkligen vilket hjälte-band det är som står på scenen.
The Nomads är inget hit-band, man står inte och väntar på någon speciell låt utan de är mer som en garagerock-variant av Gyllene Tider: slagkraftiga och simpla dängor på under tre minuter som sätter sig direkt.
Även lead-gitarristen Hans Östlund får sjunga en låt, Knowledge Comes With Death’s Release. Hans djupare stämma passar perfekt och låten är en av kvällens höjdpunkter.
Det går inte att ogilla The Nomads. Deras ärliga och egna stil är fantastiskt älskvärd. De är inte mediatränade och de står inte i veckor för att öva in en scenshow innan de ska ut och lira. De går upp och kör sin grej, pang på rödbetan och inga krusiduller. Det finns tid för spontanitet och kommunikation på scen.
Björne Fröberg (bas) och Joakim Ericson (trummor) bör ej förglömmas, då de står för solida insatser och skapar pulsen i bandets sound.
Man radar upp favorit efter favorit: I’m 5 Years Ahead Of My Time, Where The Wolf Bane Blooms, Crystal Ball, Top Alcohol m.fl. Efter den sistnämnda får vi även ett litet solo av Hasse, som är i god form kvällen till ära.
Hur följer man upp detta? Jo, man går tillbaks till Sonically Speaking-plattan och river av den energiska Wasn’t Born To Work.
Det ordinarie setet avslutas med In A House Of Cards, stämningen är mycket bättre nu och publiken har kommit igång på allvar. About time, alltså!
Första extranumret blir den fantastiska Ain’t No King Of Rock & Roll, där de introducerar kvällens gäst: Henrik ”The Duke Of Honk” Widén från Diamond Dogs. Han sköter sig bra under giget, men det är svårt för honom att vara samma gigant inom Nomads musik som han är inom sitt huvudbands där han kan spela ut mycket mer.
Konserten avslutas så som den började, med material från Solna.
Denna gång är det American Slang som liras, ett värdigt avslut!
The Nomads visar att de fortfarande levererar på en mycket hög nivå, de spelar ut hela registret även om de inte förtar sig.
Materialet från nya plattan passar perfekt in bland klassikerna och jag gillar det faktum att jag blir förbannad över att de inte spelar min favorit från Solna: 20 000 Miles.
Bandet har hållit en väldigt viktig och bortglömd del av rocken vid liv under alla år då vi levt utan Spotify och Youtube. För detta bör vi alltid vara tacksamma.
Bäst: Top Alcohol
Sämst: Jag vet inte om jag ska säga att den korta speltiden är ett minus, då bandet får sagt exakt det de skulle och lirar 18 låtar. Som vanligt saknar man någon egen favorit.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt
Fotograf: Cherry Sander, se fler bilder här: accessrock.se/foto/the-nomads-sticky-fingers