troubled

2013-03-01

Troubled Horse
Vid 22.30 ringlar sig kön lång utanför Pustervik i Göteborg. Ikväll är dagen då Troubled Horse och Horisont lirar, vilket verkar ha väckt hela stan till liv.
Infon om Troubled Horse på internet är knapp, men vad jag förstår så har de hållit på i hela 10 år. Varför förstöra ett vinnande koncept?
Bandet går på scen inför en entusiastisk och mångtalig publik.

Bandets ärliga och snudd på råa musik är något som verkligen lyfter stämningen, längst fram kan man skymta flera långhåriga figurer som i ren eufori headbangar och lever rövare.
Kvällen till ära lyser gitarristen John Hoyles med sin frånvaro, orsaken är för mig okänd. En sak som är säker är att Micke Linder sköter jobbet som gitarrist helt utmärkt. På sin Stratocaster uppvisar han helt mästerliga förmågor, jag står med öppen mun och beundrar denna gudomliga gestalt som skapar detta fantastiska ljudlandskap som vi bjuds på.
Sångaren Martin Heppich har en imponerande röst som håller lika starkt från början till slut. Jag tänker mycket på underbara Biff Malibu ifrån Gluecifer när han tar i för fullt. Mot slutet av konserten återfinns han på scengolvet, till synes död, bara för att återuppstå sekunder senare och leverera sin soul-inspirerade sång.

Jag älskar bandets musik, det är ett fantastiskt 70-talssväng som går hem hos alla. Fans av rock, soul, punk och vilken kategori man än kan hitta lär gilla detta. Bandet mottar tacksamt publikens hyllningar, det är cirka 400-500 personer som njuter av tillställningen. En ytterst respektabel siffra, jag är grymt imponerad över uppslutningen.
Basisten Ola Henriksson ger ett intensivt men lite avskärmat intryck då man knappt skymtar hans ansikte för allt hår som är i vägen. Spelmässigt finns det få saker att klaga på med honom, det är ett ruggigt tight och kreativt spel han bjuder på.
Överlag är jag mycket nöjd med Troubled Horse, en fantastisk bekantskap som jag i framtiden ämnar att besöka många gånger.

Bäst: Shirleen
Sämst: Detta band ska inte vara förband till något band.
Betyg: 8/10

___________________________________________________________________________________________________

horisont

Horisont
Ett av mina roligaste festivalminnen är när jag är på Muskelrock och helt plötsligt ser att Horisont står på scen. Jag har missat detta helt.
De drar igång Night Rider, vilket då var min favoritlåt. Jag tänker ”Helsike, vilken jäkla tur att de kör världens bästa låt precis när jag går förbi och upptäcker att de lirar!”. Låten slutar med att sångaren Axel säger ”Tack för oss!” och går av scen. Det visade sig att jag kom dit under sista låten.
Sedan dess har jag lyckats se bandet under en hel konsert den andra gången de spelade på tidigare nämnda festival. Det var något av det bästa jag sett, den stämningen som Horisont skapar live är helt oslagbar. Detta är första gången jag ser bandet live i deras hemstad och det är så jäkla kul att se dem inför en så stor publik. Det är helt grymt vad det har kommit folk.

Bandet inleder med titelspåret från senaste skivan Second Assault och det är fullt ställ redan från början.
Scenen är avskalad och hyfsat sparsmakad, men när bandet låter musiken tala så står man med öppen mun och beundrar dessa underbara musiker.
Man kan inte prisa Axel nog för hans sång, han sjunger så bra att det är otäckt. Man tänker att han inte borde kunna sätta alla de extremt höga tonerna från plattan, men han gör det fanimig gång efter gång med bravur.
Redan när de inleder så inser jag att detta är en av årets bästa konserter, vilket inte direkt motbevisas när de river av Just Ain’t Right och Road To Cairo. Det är så mycket att tycka om med Horisont, gitarrstämmorna och rytmsektionen gifter sig helt utomordentligt bra.

Givetvis går publiken igång som mest på Night Rider, men det är ett utomordentligt drag under hela konserten.
Medlemmar ifrån Graveyard är på plats och njuter av musiken, i Göteborg så brukar dessa band ofta nämnas i samma andetag. Det är en skam att Horisont inte har fått samma lyft, men jag är övertygad om att det kommer. Det är så underbart ärligt, talangfullt och genomgående underbart.

Bäst: Samspelet och den rent magiska sången.
Sämst: Jag tycker inte att det var något som var dåligt, således vägrar jag att nämna något i denna spalt.
Betyg: 9/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas