14/2 – 2014
Det är Alla Fuzzhjärtans Dag, Debaser Strand är mysigt fullpackat med folk och Truckfighters är namnet på allas läppar. Med det endast veckor gamla fjärde albumet i bagaget är det dags för bandet att återigen visa hela universum att Örebro faktiskt är ökenrockens högborg. Temperaturen stiger i publikträngseln när bandet går på scen – passande nog i en dresscode bestående av shorts med eller utan t-shirt. Mind Control, första spåret från nya plattan Universe får inleda kvällen och det är svårt att tänka sig en bättre start. Låten är en av de bästa på skivan och låter fantastisk från första ackordet. Den superhöga energi som kännetecknar bandet är ingenting som sparas på, det är fullt ös medvetslös utan en sekunds tvekan. Dango röjer antagligen mer än halva publiken tillsammans, och det förblir ett mysterium hur han lyckas slå an rätt toner på gitarren mellan alla höga hopp och galna utspel. Att han dessutom som enda gitarrist i bandet lyckas leverera en mäktigt fuzzig riffbild och lika bra som knäppa solon framstår mer som ett plus.
Ljudet på Debaser är som vanligt bra och den intima klubbkänslan är perfekt för den här typen av spelning. Publiken sjunger med Ozo i de nya låtarna, och i vissa av de äldre behöver han knappt sjunga för att åskådarna gör det åt honom. Dessutom visar det sig omöjligt att schyscha publiken när bandet vill ha tyst mitt i en låt: man ropar högt ”Yes, alltså!”, ett uttalande jag är helt beredd att skriva under på – kvällen passerar som ett enda stort ”yes, alltså”-moment. Det slår mig hur träffsäkert bandet är, både i det röjigaste öset som i Monte Gargano och utspejsade lugna partier som i Last Curfew. Det är helt enkelt både proffsigt helgjutet och jäkligt kul.
Senaste singeln Prophet presenteras som ”något så ovanligt som en rocklåt som spelas på radio ibland”, och låter avsevärt bättre än på skiva. Truckfighters är verkligen ett liveband, och det är så här de ska upplevas. Killarna leker med publiken och verkar ha lika kul som vi. Dango står överhuvudtaget inte still bortsett från de sekunder som ägnas åt gitarrsolo, Poncho bankar outtröttligt skiten ur trumsetet och Ozos röst låter fenomenal över basens välkalkylerade oväsen, trots några avbrutna sångrader till fördel för basspelet. Att det är något som gör den sjungande basisten nervös är ingenting som märks, men när han ropar in sin flickvän på scen och går ner på ett knä blir det tydligt. Som tur är säger hon ja trots det lite ostiga i val av tid och plats.
Desert Cruiser bjuder upp till massiv allsång, eller vrål, från publiken, och bandet går av scen mitt i för att sedan komma tillbaka ut och avsluta låten. Dango håller gitarren ovanför publikens huvuden och spelar, men ingenting går ovanför huvudena på oss. Alla fattar grejen och headbangar i stonertakt. Gungiga Atomic som följer är bland de bästa låtarna ikväll, och den knasiga gitarrslingan i sista låten In Search Of utgör en lagom crazy avslutning på en galet bra spelning. Jag är sjukt nöjd över att äntligen ha fått se Truckfighters i sin helhet istället för på festival eller som förband, och jag hoppas verkligen att det inte är sista gången. Det här bandet är grymt och har verkligen potential att bli riktigt stora. Nu är det bara upp till folk att inse.
Betyg: 8,5/10
Låtlista:
1. Mind Control
2. Traffic
3. The Chairman
4. Last Curfew
5. Gargarismo
6. Monte Gargano
7. Prophet
8. Desert Cruiser
9. Atomic
10. In Search Of
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave
Läs Madmans recension av nya albumet Universe HÄR.
Se Sajkos intervju med bandet HÄR.
