2013-07-27
Sedan 2007 har jag sett Twisted Sister fyra gånger, efter många års väntan blev det klassiska 80-talsbandet till slut en återkommande akt på svenska scener. Gång efter gång har de visat att de mal ner allt motstånd och under de senaste tio åren har de headline:at Sweden Rock Festival tre gånger. Denna gången är det dags för dem att möta publiken på Skogsröjet.
Första låten blir kioskvältaren You Can’t Stop Rock’n’Roll, man går ut helt ursinnigt redan från början. Mark ”The Animal” Mendoza misshandlar bokstavligt talat sin bas, jag har aldrig sett någon spela så hårdhänt på ett instrument över huvud taget. Senare under setet slår han även mikrofonstativet i basens hals så hårt att stativet böjs som en bumerang.
Energin bibehålls i låtar som Shoot ’Em Down och Stay Hungry, innan man går över i tunggunget som uppstår i The Beast.
Dee Snider har hunnit fylla 58 år, men visar inga ålderstecken mer än i ett lite rynkigare ansikte. Han springer runt, hoppar, ligger på scengolvet och krälar medan han sjunger lika bra som på skiva för 30 år sedan. Den mannen är helt makalös. Han klagar på att scenen är för liten, han vill ha mer utrymme att gå loss på. Även ljudkillen får sig en avhyvling då det uppenbarligen inte låter så bra i monitorerna. Utåt är ljudet skrämmande lågt, det är verkligen inte värdigt ett så stort band som Twisted Sister. Det sker för många ljudmissar under den här festivalen för att det ska vara acceptabelt, och när det stora affischnamnet även drabbas så är det inte ok.
Publiken är bra mycket större än den varit under någon annan konsert under festivalen och först nu får man lite festivaltryck nedanför scen.
Man märker att bandet inte är helt nöjda, de ger dock 100% som alltid. Det är turnéavslutning och det finns ingen tid för sura miner. Något som står klart är att det inte heller finns tid för att hålla tillbaks.
Jag trodde verkligen inte att Dee skulle hålla hela giget men nog tusan ger han sig fan på att visa hur fel jag trodde. Inte nog med att han behåller samma höga nivå, han gör det bara bättre och bättre för varje låt som går. Han har inte heller någon betydande effekt på sången, tvärtom tycker jag att den låter ren och torr.
Ångvälten Under The Blade och den blytunga Burn In Hell är bland kvällens favoriter, i den sistnämnda kan man inte göra annat än att tappa hakan när Dee tar av sig tröjan och visar upp en 58-årig kropp som 25-åriga atleter hade dödat för. Han är så vältränad att det inte är klokt, inte undra på att han orkar sjunga så otroligt.
Jay Jay French och Eddie Ojeda utgör en stabil gitarrduo, trots att de överlag inte har tillräckligt hög volym. A.J. Pero håller fortfarande rytmen på ett härligt sätt och inte ens när han bjuder på ett trumsolo så kan jag känna något större obehag. Man vet att om Dee bara får andas ut lite så kommer man att få tillbaks den förlorade tiden i kvalitet omgående.
Kvällens extranummer är Come Out And Play och S.M.F. Förstnämnda är en så kraftfull låt att man håller på att gå under, hur kan någon inte gilla Twisted Sister? Det blir inte hårdare än så här.
Av de fyra gångerna jag har sett dem är detta inte den mest magiska konserten, däremot är det exakt så bra som man hade kunnat hoppas och lite till.
Bäst: Dee Snider återigen, han är hårdrockens bästa frontman av de klassiska som fortfarande är vid liv.
Sämst: Ljudet. När kvällens headliner spelar ska man inte höra folk som står och pratar nära en under låtarna. Bandet var själva missnöjda, då är det illa.
Betyg: 9/10
Skribent: Viktor Skatt
Setlist:
You Can’t Stop Rock ’n’ Roll
Shoot ’Em Down
Stay Hungry
The Beast
The Kids are Back
I Believe in Rock ’n’ Roll
We’re Not Gonna Take It
The Fire Still Burns
We’re Gonna Make It
Under the Blade
The Price
Burn in Hell
Trumsolo
I Wanna Rock
Come Out and Play
S.M.F.
Foto: Dave, se fler HÄR.