UFO
2014-03-29

Det finns få band som förtjänar så mycket respekt som UFO. Dessa legender har haft en avgörande betydelse för den brittiska hårdrocken och man kan aldrig nog framhäva dem. Kvällen till ära är det dags att inta Sticky Fingers i Göteborg, något som får undertecknads förväntningar att höjas då de känns som ett band som gör sig bättre på mer intima scener. Jag har sett dem två gånger på Sweden Rock Festival men även om de har låtmaterial för att trollbinda en publik av festivalmagnitud så har det inte känts som att de fått ut maximalt av sin potential där.

Inledningsvis bjuds vi på krusidullbefriad hård, rak rock av Voodoo Six, ett engelskt band som många känner igen för att de tidigare öppnat för Iron Maiden. När de nu öppnar för bandet som i sin tur inspirerade Maiden gör de absolut inte bort sig. Soundet låter tungt och levereras på ett mycket kompetent sätt. Trots att konserten startar tidigt, vid 19-snåret, är det bra med folk på stället och när de går av är trängseln ända bak ett faktum.

Till slut dyker våra vänner i UFO upp. En efter en går de ut på scenen och drar igång klassikern Lights Out. Det går lite långsamt men jag antar att de i dagsläget måste anpassa sig efter vad Phil Mogg klarar av. Man märker att åren tar ut sin rätt, däremot står det tidigt klart att hjärtat finns kvar. Han har tappat mycket i röstomfång men han har sin ytterst karaktäristiska klang i behåll.
Man fortsätter med First Night från Seven Deadly (2012) innan man drar till med klassikern Let It Roll. Vi bekantar oss tidigt med Vinnie Moore’s kvicka gitarrspel, något man knappast kunde förvänta sig att undgå när en klassisk 80-talsvirtuos står på scen. Andy Parker jobbar på bakom trummorna och Paul Raymond står välfriserad bakom sina keyboards i leopardmönstrad kavaj, spelandes antingen keyboards eller kompgitarr. På bas har de Rob De Luca som inhyrd turnémusiker.

Vi bjuds på många härliga låtar utöver hitsen, man blandar friskt och det dyker upp bland andra Baby Blue och Pushed To The Limit. Konserten når en av sina höjdpunkter när de kör Makin’ Moves, en tokstark dänga som kör över en totalt. Det känns som att Phil får mer och mer feeling och de stunder bandet är lite stillastående och trötta kan man alltid vila ögonen på honom.
Det i stort sett fullsatta stället gungar i takt till favoriterna Only You Can Rock Me och Love To Love innan extranumren är ett faktum. Stämningen är mycket god och trots att medelåldern som väntat är relativt hög står folk inte stilla och betraktar med armarna i kors. Det är de gamla hårdrockarna som är på plats, de tunga killarna som var med när det var rebelliskt att vara hårdrockare. De kör på för fullt.
Vinnie hyllar dem genom att sola loss ett bra tag i den fantastiska Rock Bottom, något som i slutändan blir lite tradigt. Det är svårt att hålla det lika intressant som guden Michael Schenker, däremot hade han kunnat göra det bra mycket mindre intressant också.

En av hårdrockens nationalsånger kommer alltid att vara Doctor Doctor, när den kommer flyger samtliga nävar inne på Sticky Fingers upp i luften. Allsången är ett faktum och det är bara att dras med av stämningen.
Shoot Shoot avslutar setet och det är med denna härligt melodiösa dänga Phil tror att man ska avsluta konserten. Vinnie är dock inte färdig och drar igång Boogie For George, det är bara till för den förvånade sångaren att haka på när bandet drar igång. Kul att gubbarna inte bara kör sitt set utan bjuder till lite, det lilla extra betyder väldigt mycket.

Överlag är känslan lite splittrad. Bandets ljudtekniker får inget bra enhetligt ljud i mixen och det blir inget riktigt tryck i soundet. Dessutom har Phil ett väldigt begränsat register idag vilket tvingar honom att anstränga sig för att klara låtar som inte ens i orginalversion går särskilt högt.
Vad som väger över är dock att han och bandet gör sitt allra bästa utifrån förutsättningarna och har en riktig låtskatt som i sig gör mer än halva konserten.

Bäst: Makin’ Moves
Sämst: Att Phil inte kan matcha sin glöd med sitt röstregister.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas